Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 9 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL CARLSON BONDE.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Talmansstolen i Andra kammaren har i år fått en
ny innehafvare. I den lysande raden af namn i
talmanslängden — man erinre sig blott sådana som
Anton Niklas Sundberg, G. F. Asker, Arvid Posse, Olof
Wijk, Carl fierslow, Robert De la Qardie och Axel
Svartling — har infogats ännu ett: Carl Carlson
Bonde.
Ingen af företrädarne torde i afseende på anornas
mängd kunna täfla med den sålunda efter det
demokratiska genombrottet först nyutnämnde. Posse-átten
kan med säkerhet följas ända till midten af
1400-talet, men söker man efter Carl Carlson Bondes
äldsta stamfäder, får man ej stanna, förr än man gått
ytterligare öfver ett århundrade tillbaka i tiden, äfven
om man blott håller sig på historisk mark och icke
vid sagornas ljus och fantasiens lekande hand når
till seklerna närmast efter Kristi födelse eller till
jarlarne på Orkneyöarna. Friherrlig blef emellertid
Carl Carlson Bondes släktgren först 1802, då hans
farfars fader Carl Jöran Bonde adopterades på
fri-herrliga Bondeätten N:o 20, som i nittio år varit
utdöd. Denne Carl Jöran Bonde härstammade i
åttonde led från Gustaf Wasas rådsherre Thord
Bonde Magnusson. . ... .
Äfven på annat sätt än genom anorna har den
friherrliga Bondeätten varit lysande. Om Carl Jöran
Bonde antecknade Jakob De la Qardie i sin
Mor-talitetsbok: "En i alla afseenden utmärkt man,
förenande med mycken lärdom och djup kunskap i
våra fornhäfder stor skicklighet i hofvets salar och
vid de många enskilda och viktiga underhandlingar
honom anförtroddes af Gustaf III, Carl XIII och
Gustaf IV Adolf, hvars kavaljer han var under dess
uppfostran från 1782 till 1796. Hans vänner prisade
hans stora skicklighet och behag i allmänna
säll-skapslifvet. Hans fiender beskylde honom för
falskhet. Jag är skyldig honom den rättvisan, att jag
aldrig fann att så var". Sonen var som han
öf-verstekammarjunkare, hade tagit á arf hans goda
hufvud och intresse-för vitterheten: vid
universitetet i Leipzig blef han filosofie magister med första
hedersrummet. Sonsonen, Carl Jedvard, slutade
sin hoftjänst som öfverstekammarherre, men vann
jämväl berömmelse för de storartade bok- och
arkivalie- såväl som konstskatter, hvilka han
hop-bragte på släkt-fideikommisset Eriksberg. Carl
Carlson Bonde, dennes son, har i ingendera riktningen
vansläktats: Som hofman har han afgått som
öf-verstekammarjunkare; som forskare har han med
utmärkt förtjänst — hittills i tre digra band —
bearbetat de papper, hvilka Hedvig Elisabeth Charlotta
anförtrott åt farfarsfaderns omvårdnad och hans
utmärkta umgängesgåfvor. ha gjort honom lika
eftersökt hvar hälst det gällt att finna en representativ
personlighet för en ordförandeplats, vare sig denna
gällt fcrsätet i den högt lysande Coldinu-orden eller
hederspresidentskapet i Tyska S:t Gertruds
församling i Stockholm eller ordförandeskapet i Sveriges
allmänna exportförening eller, såsom nu,
talmans-skåpet i Andra kammaren.
Dock — om detta skulle i dag egentligen först i
andra rummet talas. När frih. Bonde den 15 januari
kallades att intaga talmansplatsen i andra kammaren,
var det gifvetvis icke blott på grund af
representativa, utan lika mycket på grund af parlamentariska
förtjänster. Äfven sådana äger han i mindre vanlig
grad: af företrädarne är det väl i detta hänseende
egentligen endast grefve Posse, som förmår mäta
sig med honom.
Född i Stockholm den 11 juni 1850 och son till
ofvannämnde frih. Carl Jedvard Bonde och hans
maka, grefvinnan Vilhelmina Sofia Charlotta
Lewen-haupt, kom Carl Carlson Bonde efter aflagd
mogenhetsexamen till Upsala som student 1869 och
aflade därstädes kansliexamen 1872. De följande
åren tjänstgjorde han som attaché vid beskickningar
i olika utländska hufvudstäder, hvarefter han en kort
tid 1876 fungerade som andre sekreterare i
utrikesdepartementet. Han lämnade emellertid nu den
diplomatiska banan för att i stället ägna sig åt det
praktiska lifvet och allmänna angelägenheter. Med
ifver och framgång hängaf han sig åt skötseln af
den af honom inköpta egendomen Gimmersta i
Södermanland och kallades därbredvid genom
medborgares förtroende först till landstingsman och sedan
till riksdagsman för Oppunda härad. Sitt inträde i
andra kammaren gjorde han 1888 under tullstridens
allra hetaste dagar och slöt sig därvid till gamla
landtmannapartiet. Sitt jungfrutal höll han till
förmån för ett nytt statsdepartement för näringarne,
ett spörsmål, hvars slutgiltiga’ lösning vi ännu den
dag i dag är fåfängt förbida, och fick redan i detta
sitt första anförande tillfälle att lägga i dagen den
uddiga men tillika godmodiga satir, som är
utmärkande för hans talekonst: den gången gick den ut
öfver ingen mindre än den myndige A. P.
Danielsson. Sedan dess har han på två valperioder när (1891
-93 och 1900-02) outtröttligt deltagit i
riksdagsarbetet. Lifligt intresserad af alla liberala
reform-sträfvanden kunde han helt naturligt ej vara med,
när gamla landtmannapartiet 1895
amalgamera-des med det nya, utan bröt sig rätt snart ut och
bildade tillsammans med några meningsfränder den
diskussionsklubb, som snart blef känd under namn
af "gruppen Bonde" och utgjorde grunden till det 1897
bildade folkpartiet. När liberala samlingspartiet 1900
kom till stånd, var Bonde borta från riksdagen, men
vid återkomsten 1903 ingick han i detsamma och
har sedan städse tillhört dess mera bemärkta män.
I den mån de frisinnade fått tillfälle göra sig
gällande vid valen inom kammaren, har det förtroende
han förvärfvat sig ej häller dröjt att taga sig uttryck:
innan talmanskallelsen kom, hade han både varit
konstitutionsutskottets ordförande och ledamot af
talmanskonferensen.
Af de mångahanda sträfvanden, som gå genom
tiden, är det väl intet, som rönt en varmare
anslutning från frih. Bondes sida än den moderna
fredsrörelsen. Både inom och utom den parlamentariska
fredsunionen har hans namn på detta område den
bästa klang och han kan äfven här göra anspråk på
att räknas bland de främsta.
I ett hänseende utgör, utnämningen af frih. Bonde
till talman onekligen en förlust: han af stänges
därigenom från debatterna. Få riksdagstalare ha den
förmåga han haft att lyckas samla allas intresse.
Den kåserande formen och de fyndiga vändningarna
undgingo icke att i hög grad tilldraga sig äfven
motståndarnes uppmärksamhet och om han än, som
ofvan nämndes, var i besittning af en satir, som
ingalunda lämnade ömma punkter
ouppmärksammade, hörde de sår, han tillfogade, dock icke till
dem, som föda bitterhet. Helt säkert hade
kammaren, om den själf fått välja sin talman, med stor
enhällighet samlat sig kring den, som nu intagit
ordförandeplatsen i kraft af kunglig auktoritet.
Af frih. Bondes verksamhet utanför det politiska
området skall här endast understrykas de insatser
han gjort i egenskap af ordförande i Svenska
exportföreningen. Det torde icke vara lätt att uppleta,
en för’ svenskt’näringslif lika intresserad på
samma gång som representativ personlighet.
- 290 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
