Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 29 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. jr. sid. 199.
Vågorna suga och glucka mot kajens stenar. Slagen
och fräsandet har öfvergått i ett jämt brus.
Och här inne är det nästan tyst- Det hviskas,
långa jublande klagande hviskningar. Två långa år
har gått till ända. Fem långa timmar ha gått till ända.
Hvad hviskas det om? Om framtiden? Kanske.
Om bagateller? Säkert!–––-—
Ett skrik!
Det har varit så underbart tyst, det kan icke
räcka länge. Nu vakna måsarna ur
middagsslummern. Och pojken börjar joddia —
Solen har passerat fönsteröppningen.
Hon reser sig till hälften upp ur hvilstolen och
drar i gardinsnöret. Han sitter på golfvet med
huf-vudet lutadt mot stolens armstöd. Han skrattar
så att hon ser hans tänder. Och hon böjer sig ned
öfver honom.
Då upprepas skriket. Kan det vara gossen?
Och plötsligt börja människor springa.
Golfplankorna i den bräckliga villan knaka och
darra, sanden knastrar under springande fötter.
Hjälp, hjälp!
I ett nu är han på fötter och lutar sig ut genom
fönstret. Han kan icke genast se — Han säger:
— Det drifver en båt därute — tom —
— Min — min båt? Gossen? Gossen?
Han vänder sig om och. stirrar på henne. Och
plötsligt kastar han sig på dörren. Hon hör att han
snubblar i trapporna. Och ett ögonblick senare hör
hon hans röst från terrassen.
— Finns det någon båt? Lös? —
Nej, nej, det finns ingen båt här. Längre bort, vid
hotellet. Men det är fem, sex minuter, om man springer.
Hon reser sig, men hon vågar icke gå fram till
fönstret. Hon undrar öfver,, att det återigen har
blifvit så tyst. Hon hör någon springa på kajen
i riktning mot hotellet. Men det ärtunga, bestöflade
fötter. Det är icke han.
Så har han kastat sig i sjön. —
Hon går ut i korridoren, hon ställer sig i trappan.
Återigen gå sekunderna ohyggligt långsamt. Hon
trefvar i skärpet, där båtnyckeln brukar ligga. Ja,
det var hon som gaf honom nyckeln. Det är
hennes fel Han tiggde och bad — det är ingen
orsak. Hon gaf honom nyckeln för att bli af med
honom. För att slippa höra honom skrika.
Och nu är det underbart tyst Hon kan endast
höra ett långdraget, mjukt stönande, en människa
som långsamt och med svårighet andas in och ut.
Hon stiger ned för trappan. Den sjuka sitter
alltjämt i hörnet af verandan. Men hon har nu böjt
sig framåt, håller händerna på armstöden och söker
gång på gång att resa sig. När
den sjuka får se henne släpper hon
sitt tag och faller tungt tillbaka i
stolen. De stora, glanslösa ögonen
• stirra emot henne.
— Hvar är Bertil? Har ni sett
till Bertil?
Hon går fram till den sjuka. Och
när hon nu skall trösta modern,
blir hon själf så fullkomligt lugn.
— Ni ska’ inte oroa er, säger
hon. Bertil har gifvit sig ut i min
båt och nu kan han inte ta sig i
land igen. Men min man har
summit ut till honom. ’ Min man
är mycket, mycket skicklig
simmare. Ni ska’ se, att om några
minuter har ni honom här igen —
— Vill ni inte se ut? ber den
sjuka. Hvad gör de?
Hon betvingar sig och går bort
till verandaräcket.
— Åh, säger hon. Nu har det kommit flera båtar
från hotellet. ’En hel liten flotta. Ni kan vara
fullkomligt lugn. ’ Hon sätter- sig bredvid den sjuka och
tar hennes händer.
— Det är mitt enda barn, säger modern som om hon
behöfde motivera sin oro. Och jag är änka också. —
— Ni kan vara alldeles lugn, upprepar hon gång
på gång. Men plötsligt säger hon i förändrad,
skälf-vande ton: — Hör! Hör bara!
Det är barnet, som gråter. Han skriker öfverljudt
och ropar på mamma. I trots af allt är hans röst
lika gäll, obehaglig, trilsk, nästan utmanande. Men
det märker hon inte nu. Hon har hållit sig lugn
så länge, nu kan hon icke mer. Hon stryker den
sjuka hastigt Qfver kinden och springer ifrån henne.
Hon springer’ upp på sitt rum. Innan hon hunnit
fram till sängen faller hon på knä. Och inte ens så
kan hon hålla sig upprätt. Hon faller framstupa och
brister i hejdlös gråt.
Det är ljufligt befriande. Det sköljer bort dagars
och nätter och de sista .minuternas ångest. Hon
vet inte, hur länge hon ligger där och snyftar. Det
kan endast vara en helt kort stund. Hon skulle vilja
ligga där timma efter timma. Det är så skönt att
.få snyfta, bara snyfta.
Men nu skäms hon öfver sig själf. Skall han
öfver-raska henne liggande som ett bylte på golfvet?
Hon reser sig, småler matt, nästan sömnigt. Hon går
bort till spegeln för att ordna sitt hår. Hon får syn på
hans resväska. Ack, han måste ju ha torra kläder.
Beskäftigt börjar hon plocka fram skjorta, strumpor —
Med ens afbryter hon sig och går fram till fönstret.
Båtarna från hotellet äro fortfarande kvar därute på
sjön. Och hela kajen är fylld med människor.
Nu hör hon den sjuka kvinnans röst nere ifrån
verandan. Hon säger jämrande:
— Men hvarför skulle han drunkna? Hvarför
skulle han drunkna?
Drunkna? Hvem? Gossen? Var inte gossen
räddad? Hon hade ju själf hört honom ropa mamma?
Och nu? Nu hör hon gossens gälla röst:
— Han fick båtkölen i hufvudet.
Och pensionsfrun upprepar:
— Ja, han fick kölen i hufvudet — —
Hon stirrar ut. Fyra stycken båtar röra sig
långsamt om hvarandra som i en högtidlig dans.
Männen höja och sänka stafvar i vattnet.
Plötsligt börjar hennes tankar snurra så hastigt,
att hon måste hålla sig i fönsterbrädet. Och för
att hejda sina tankar, som dansa i en vanvettig takt,
börjar’hon fråga sig själf:
Hvad var det för bagatell — — för bagatell —
DEN SENASTE STORMENS HÄRJNINGAR. Stort träd i Kristianstads Tivoli kullblåst
Foto. för H. 8.: D. af Otto Nilsson, Kristianstad.
- 203 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
