Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 7 Maj 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
att en lämplig chiffonjé existerade. Det var en svår
och farlig väg, han hade beträdt. Efraim Ahlbergs
medborgerliga anseende sjönk för hvarje dag.
Människor upphörde att hälsa på honom. Hans
klienter vände honom ryggen — på gatan.
Men Efraim Ahlberg märkte det knappast. Han
kände, att han icke mådde riktigt bra. Och han
förstod, att allting icke var, som det skulle. Men
han hade icke tid till eftertanke. I blindo fortsatte
han jakten, i blindo gick han mot sitt ödes fullbordan.
Och så hände det sig, att han en vacker dag
befann sig i konsul Marnes tambur. Han kände icke
konsuln, visste icke, om han ägde en chiffonjé,
men hade hört sägas, att konsuln och kammarherrn
varit vänner. Han steg därför in i det
gammalmodiga Marneska huset. Och då han fann
tamburdörren öppen, fortsatte han tanklöst in genom
tambur och sal. Mekaniskt tog han af sig hatten och
trädde in i salongen.
Jo, mycket riktigt, där stod en chiffonjé. Och
så snart herr Ahlberg upptäckt en dylik pjäs,
ansåg han det som den naturligaste sak i världen,
att den borde undersökas. Han lade alltså hatt och
käpp ifrån sig, öppnade klaffen och började trefva
öfver smålådorna.
I detta ögonblick trädde fru konsulinnan in i
rummet. Fru Marnes var ett äldre ganska beslutsamt
fruntimmer. Men ganska distrait. Hon sade
alldeles högt:
— Kära hjärtanes, vi ha fått en inbrottstjuf i
huset. Då gäller det att vara diplomatisk.
Herr Ahlberg rodnade för första och enda gången
i sitt lif. Han bugade sig och sade:
— Nej sir snälla fru konsulinnan, jag är inte
någon inbrottstjuf utan handlanden Efraim Ahlgren.
Men inte skulle väl konsulinnan vilja vara så
innerligt beskedlig och säga mig, om den här tillhört
kammarherre Souza på Bälsta.
Jo, det var nog riktigt. Konsuln hade köpt den pä
auktionen. Herr Ahlgren skulle strax få bese den, bara
fru Marnes först finge gå ut i köket ett litet slag —
Men det ville Efraim icke. På inga villkor ville
han undersöka den ändtligen funna pjäsen i vittnens
närvaro. Han tog därför hatt och käpp. Och
konsulinnan tänkte högt:
— Kära hjärtanes, jag undrar om han tar
någonting med sig i fickorna?
— Nej, sade herr Ahlgren och bockade. Jag har
ingenting i fickorna. Och konsulinnan får inte tro,
att jag är en inbrottstjuf —.
Och med denna förklaring gick han. Men redan
samma eftermiddag i mörkningen återvände han.
Och betedde sig som en riktigt utlärd inbrottstjuf.
Han tog vaxaftryck af låset.
Det dröjde eri tid, innan nyckeln blef färdig. En
outhärdlig’lång tid föreföll dét Efraim.
Hela huset var mörkt, när han i strumplästen
smög uppför trapporna in i tamburen. Mörkt var
det i salen, mörkt i salongen. Efraim hade glömt
att taga med sig tändstickor och trefvade förtviflad
i fickorna. Han skulle just till att trefva sig tillbaka
för att möjligen i tamburen finna tändstickor, då det
elektriska ljuset tändes med en svag knäpp.
Och där stod konsul Marnes i rökmössa och
nattrock och med långpipan i mund.
Efraim fick till en början icke fram ett ljud. Knäna
skälfde, och ögonen tårades. En efter en runnö de
sällsynta dropparna utför herr Ahlbergs feta, bleka
kinder.
Slutligen sade han:
— Snälla konsuln bli inte förvånad —.
Konsuln’tog pipan ur mun och sade:
— Eftersom herr Ahlberg ber mig, så skall jag
försöka att låta bli. Är det fortfarande chiffonjén
herrns besök gäller?
Alltjämt grät Efraim Ahlberg. Det föreföll
honom så underligt, så obegripligt alltsamman. Det
var för mycket för en människa. Och drifven af
ett oemotståndligt behof att lassa af sig, att finna
tröst och hjälp, började han berätta. Berättade hela
historien, alla sina vedermödor, berättade mellan
snyftningar och klagande utrop.
Konsuln afbröt honom icke, lyssnade tyst och
allvarlig. Men när Efraim ändtligen slutat, sade han:
— Ja, det var en egendomlig historia. Och det
märkvärdigaste är, att det var kammarherrn själf,
som sålde plånboken till herr Ahlberg.
Kammarherrn var här — det är nu ett år sedan — för att
söka hjälp. Det hade gått utför med honom, totalt.
Och sin sista dyrbarhet, plånboken, hade han sålt
till sin gamle vän och ockrare, herr Ahlberg.
Efraim fattade icke fullständigt, hvad som sades.
Hade kammarherrn varit i chiffonjén? Nej,
chiffonjén hade han icke brytt sig om det minsta. Och det
bevisade väl bäst, att där icke gömdes några skatter.
Efraim tassade bort till chiffonjén och ryckte upp
klaffen. Han drog ut alla lådor, han krafsade och
ref. Allt under det att han jämrade:
— Ni ska se, att han lurat mig — ni ska si, att
han lurat —.
Men plötsligt tystnade han. Han hade funnit
lönlådan. Konsuln hörde honom flåsa som ett
trött-sprunget djur. Konsuln gick fram till honom. Då
ryggade han, ställde sig under ljuskronan. Med båda
händer höll han hårdt kring en nätt liten bok, en
bok i franskt band.
— Var det allt? frågade konsuln.
Efraim bläddrade, tre gånger bläddrade han igenom
boken blad för blad. Slutligen räckte han den med
en förtviflad åtbörd till konsuln.
— Jag får inte tag på dem, stönade han.
Konsuln tog boken och läste på titelbladet: L’art
d’aimer.
— Hva är det? frågade Efraim.
— Konsten att älska. Ja, kammarherrn var iu en
stor skämtare. Sannolikt hade han skrifvit ett
lustigt bref till någon liten väninna, men förlorat lusten
att afsända det. Och så har han rifvit sönder det
och en eller annan bit har kommit in bland brefven
i plånboken.
— Konsten att älska, upprepade Efraim slött. Ja
men sir konsuln hvarför tog han inte ut papperna
ur plånboken —
Konsuln ryckte på axlarna:
— Hann väl icke. Eller tyckte kanske att det
skulle se naturligare ut med några bref — Det är
ju farligt för en tiggare att salubjuda sådana föremål —
Efraim stod orörlig, slö och halfsofvande. Men
när konsuln gjorde en otålig rörelse, ryckte han till,
och ett ängsligt, urskuldande leende ryckte
krampaktigt i läpparna. Konsuln skulle väl vara så god
och ursäkta? Jo, konsuln ville försöka.
— Ja, godnatt då, herr konsul.
— Godnatt, godnatt. Glöm inte att ta med sig
skorna.
— Nej då.
Konsuln, som led af sömnlöshet, stoppade en ny
pipa och satte sig att bläddra igenom L’art d’aimer.
Men herr Efraim Ahlberg traskade ikting i
strumplästen på de folktomma gatorna. Skorna höll han
i hand. Herr Efraim hade blifvit en slarfver, en
riktig slarfver. Båglamporna kastade ett kyligt
ovänligt sken öfver det klotrunda hufvudet." Och Vår
Herres stjärnor blinkade föraktligt i höjden.
- 508 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
