Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD
M n akademisk vikingagestalt är Harald Hjärne.
-*—*’ Den dristiga hugen, för hvilken fejden med
hvem det vara må ter sig som en lifvande lek, har
han tagit i arf, och den obändiga lusten att med
sitt drakskepp plöja upp böljor. Men hans
drakskepp är den fredliga historiska vetenskapen, och
hans vikingalynne tyglas af den akademiska
värdigheten.
Ingen svensk universitetslärare bär upp sin
akademiska värdighet med en så imponerande
öfver-lägsenhet som han, ej med later blott, utan med
personligt innehåll, personlig gärning. Den
historiska undervisningen vid Upsala universitet har
under hans ledning fått en läggning, som gör
densamma till en helt annan vetenskap än den
gemenli-gen uppenbarar sig som. Professor Hj ärnes historiska
undervisning ger i breda drag öfversikten af de
historiska krafternas spel. Detaljerna, som hos
andra bli allt, få af honom sin rätta plats som
kuggar i de hjul hvilkas axlar han aldrig glömmer att
utpeka. Man har invändt mot detta historiska
system, att detsamma icke ger tillräckligt utrymme
åt personligheterna, men om än denna invändning
icke saknar befogenhet, så rubbar den åtminstone
icke det vetenskapliga intresset hos hans system
och för den undervisning hvari det utvecklas. Det
är i denna undervisning, som föreläsare, som
ordförande i Historiska föreningen och som ledare af
det Historiska seminariet, hvars grundläggare han
är, som professor Hjärne nedlagt sitt mästa arbete.
Hans författarevärksamhet har visserligen varit
ganska omfattande och gifvit nog belysning åt
mycket, men den har aldrig samlat sig till något
stort och afgörande verk. Detta är att beklaga,
ty däraf följer, att eftervärlden hvarken kan
uppskatta eller tillgodogöra sig hans vetenskapliga
insats, såsom den borde. Det mästa han skrifvit
är spridt i vetenskapliga tidskrifter och smärre
publikationer.
Han har en viss förkärlek för lättare litterära
kommunikationsmedel i allmänhet. Äfven
tidnings-prässen har han ganska flitigt begagnat som
språkrör för vetenskapliga inlägg i frågan af allmännare
intresse för dagen. Här knyter han sin
vetenskapliga gärning vid den politiska. Dessa
tidningsuppsatser, som han i synnerhet under senare år flitigt
strött omkring sig, ha nämligen företrädesvis
behandlat aktuella stridsfrågor af politisk innebörd.
Ej häller här har hans skaplynne förnekat sig.
Fastmer har det gjort sig gällande med ännu större
pregnans än annars. Högst sällan har hans mening
sammanfallit med den gängse, och när den någon
gång det gjort, har han gifvit den en motivering,
som varit hans och ingen annans och ett uttryck,
som fritagit honom från hvarje sken af att göra
koristtjänst. I den dagspolitiska diskussionen, där
de vanliga inläggen som naturligt är, sällan bjuda på
öfverraskningar i uppslag och synpunkter, verka hans
inlägg stundom nästan paradoxalt förbryllande.
Därpå beror det nog till en del, att han sällan blir
motsagd. Men den egentliga förklaringen därtill ligger
säkerligen i, att just ingen vågar inlåta sig i
fäktning med honom, därför att ingen sitter inne med
HJÄRNE.
de vapen som fordras därtill. Hans lust att alltid
gå sin egen väg har gjort att hans politiska roll
hittills icke blifvit någon annan än resonnörens.
Hvarken de konservative eller de liberale ha varit
riktigt hågade att kora honom till sin man. Vid
de senaste valen ha emellertid de senare beslutit
sig för att samlas omkring honom, ehuru de
visserligen väl vetat, att han icke precis varit någon
målsman för deras meningar i alla stycken.
Likväl ha de tyckt sig spåra en viss dragning åt deras
sida i hans politiska uttalanden, kanske beroende
på att de frågor, där han förut stått dem emot
såsom t. ex. tullfrågan, förlorat sin aktualitet,
medan i andra frågor såsom t. ex. försvarsfrågan deras
egen opinion närmade sig hans. Därtill kommer
att han i rösträttsfrågan intagit en utprägladt
reformvänlig ståndpunkt, och till och med såsom
undertecknare af den stora masspetitionen deltog
i dess öfverlämnande. Det varma intresse som han
visat för föreningsrörelsen och för
folkupplysningsarbetet har nog äfven stärkt hans aktier i detta läger.
Det fanns en tid, när dessa voro på väg att
falla under pari inom de frisinnade
studentkret-sarne. Det var under den radikala Sturm- und
Drang-perioden på 8o-talet och i början af
90-talet. Hans ställning till verdandismen under
den kritiska tiden, då det akademiska konsistoriet
svängde sin färla, ådrog honom på dessa håll rätt
mycken förbittring. Och när han några år senare
under de offentliga diskussionerna om kristendom
och kultur dubbade sig till den teologiska
fakultetens stridsman, uppfattades det såsom en bestämd
brytning med »de unga». Men det visade sig snart,
att han icke förlorat sin gamla obändighet, och
snart stod han lika trygg och lika bredaxlad och
läste lagen för sina nyförvärfvade vänner och allra
tacksammaste åhörare. Under dessa disputationer
var professor Hjärne i sitt esse. Hans nästan till
allvetenhet gränsande beläsenhet, hans fyndighet
och den storstilade glansen i hans
framställningskonst gjorde honom fruktansvärd. Nu är de stora
akademiska kulturdebatternas tid förbi, och
professor Hjärnes stridslust får söka sig uttryck på
andra håll. Strid vill han och strid väcker han,
äfven när han icke vill. Senast förlidet år var en
häftig storm på väg att resa sig emot honom i
Finland, därför att han företagit sig att förklara
den ryska politikens innebörd, som han både
historiskt och aktuellt torde känna bättre än någon
annan svensk. Under den rådande nervositeten
uppfattades hans förklaring som ett försvar. Han
hade visat: »sådan är krokodilen och sådan ser
han ut», men det uttolkades, såsom om han sagt:
»hvilket älskligt djur är icke krokodilen». Ännu
i dag hysa 110g finnarna en viss misstro till honom,
medan däremot deras polska olycksbroder nyss med
hänförelse hälsat honom såsom Upsala
universitetets ombud vid det stora universitetsjubiléet i
Kra-kau, där han genom sitt uppträdande afvann en
dansk kollega det erkännandet: »Med all aktning
för de öfriga nordiska universitetens representanter,
Upsala var det, som tog priset».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
