Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALSBANDET.
För HVAR 8 DAG al GOTTLIEB SANDELS.
^7" id kusten där västeröfver, där hafvet höst och
vinter stormande bryter mot branta klippor
eller om sommaren solmättadt och kärleksfullt
kysser stranden, där äro många historier i svang
om hvad hafvet har tagit och hvad det gifvit.
Ty det är så nyckfullt, hafvet. Det växlar
humör så ofta. Man vet mången gång icke hvar
man har det. Isynnerhet om hösten.
Då kan det vråla hemskt därute, och måsarna
skrika i kapp med många andra underliga ljud som
man hör vid kusten en natt när det stormar.
På morgonen efter en sådan ovädersnatt stå
många personer där uppe på utsiktsplatserna och
speja efter de sina.
Gråtande kvinnor med förtviflade, spanande
ögon och skrikande barn som hänga i kjolarne.
Gamla pröfvade allvarliga sjöbussar, som blicka
rundt omkring med stela ögon. De skaka på sina
grånade hufvuden och säga: »Han är hård nu.»
Eller en ung flicka som har sin käraste därute.
Hon är hemligt förlofvad med honom och vågar
icke röja sin ångest. Hon sitter hemma med
klappande hjärta och väntar — väntar.
Och det kokar och sjuder och sjön piskar som
i raseri mot den hårda klippan så att sjöskummet
yr in öfver land.
*
Hon var en ung vacker flicka.
En sådan hafvets son som Olle Rasmusson
kunde säga att hon var en riktig kärnflicka, så
reslig och käck var hon. Ett par armar som kunde
hålla ut, en nog så kraftig gestalt — och rädd för
sjön var hon icke.
Han hade länge gått och giljat till Lovisa,
men ej kommit sig för att uttala det afgörande
ordet. Ty han var som folket var mest och ägde
icke mycket af denna världens goda, under det
att hon sades hafva litet på kistbotten.
Men nu var det frågan om det här förgyllda
halsbandet som han så länge hade lofvat henne.
Han kom ju så sällan till staden, att han icke
hunnit få köpa det.
»När du fäster halsbandet vid min hals», sade
hon en dag, »då skall du få min hand och mitt ord.»
Men det sade hon på skämt.
Olle gick hastigt ifrån henne längs vägen nedåt
sjön.
Hon trodde icke att han skulle resa så snart,
men han stack i väg till hafs.
Då var det, som om något märkvärdigt fattat
henne för bröstet, hon kunde ej förklara hvad det
var. Hon sprang ned till stranden och ropade till
honom att han icke skulle resa nu: »Ser du icke
molnen därute, de äro så mörka och hotande och
måsarne skrika!»
Men han svarade, att nu ville han fara och
hämta hennes ord och hennes hand.
»Du skall få dem utan halsband», skrek hon.
Men han var redan så långt ute att han ej kunde
höra. Blåsten förde orden in mot land — hon
hörde endast ekot borta i fjället svara: »Halsband.»
Hon ropade omigen, men endast fjället svarade
henne: »Halsband.»
Så stod hon och såg efter honom och hans
segel, ända tills det alldeles försvann för henne
bland allt det svarta därute.
Den natten blef det ett Herrans väder. Det
skrek, det hven och det suckade ute bland
brott-sjöarne.
Nere vid stranden och esomoftast uppe på de
svarta klippkransarne sprang en ung kvinna
omkring. Hon hade sprungit upp ur sängen och ut
i den hemska natten. Håret hängde fladdrande
längs ryggen och axlarne. Hon grät så ohyggligt,
hon skrek och bad. Hon förbannade sig själf att
hon drifvit ut honom i det rasande vädret.
Men när dagen började gry och stormen lade
sig, kom en kantrad båt drifvande mot land.
Det var Olle Rasmussons och den var
sönderslagen. Lovisa fick fatt i vraket och hittade det
förgylda halsbandet. Då gaf hon till ett skratt så
högt och rysligt, att de andra som stodo där
förstodo att hon ej längre hade sitt förstånd i
behåll. Hon tog på sig halsbandet och gick upp
bland klipporna.
Högt däruppe skrek hon till dem där nere:
»Nu skall Olle få mitt ord och min hand!»
Därpå sprang hon bort och sedan såg man henne
aldrig mer.
*
Så hörde jag historien berättas när vi sutto
och lyssnade till det stormande hafvets sång. Och
den gamla fiskarkvinnan, som berättat den, tillade,
att när stormen någon svart natt är riktigt besatt
kan man se en ung kvinna springa omkring bland
de mörka klipporna. Och så hest och ohyggligt som
själfva stormen ropar hon:
»Halsband, halsband!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0579.html
