Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LfERRNS PARAPLY.
Från franskan för HVAR 8 DAG.
Fru Oreille var utstuderadt sparsam. Under
årens lopp hade hon förskaffat sig en stor skatt
af praktiska grundsatser för förökandet af
pännin-gen. Hennes tjänstflicka hade mycket svårt vid
sina försök att lägga undan några »småslantar»,
och det var till och med endast med stort besvär
som herr Oreille kunde aflocka sin hustru sina
fick-pänningar. Det äkta paret var mycket välmående.
Trots detta kände fru Oreille det som ett tungt
slag när hon hade en större utgift — det vållade
henne hvarje gång en sömnlös natt. Oreille måste
dag efter dag upprepa detsamma: »Du skall inte
vara så snål, Germaine, vi kunna ju ändå inte göra
slut på våra inkomster.»
Hon svarade: »Man vet aldrig, hur det kan gå
här i lifvet. Det är bättre att ha för mycket, än
för litet.»
Hennes man beklagade sig öfver de
umbäranden som hon pålade honom, särskildt om de sårade
hans fåfänga. Oreille hade en mycket god plats
i krigsministeriet, hvilken han behöll endast för att
göra sin hustru till viljes, hvars enda sträfvan var
att förmögenheten skulle ökas. Nu hade han också
i två år kommit till byrån med samma lappade
paraply och var utsatt för kollegernas hån. Utom
sig af förargelse öfver deras anspelningar yrkade
han på att fru Oreille skulle köpa honom ett nytt
paraply. Hon skaffade honom ett för 8 francs 50
centimer, en reklamartikel som en stor firma
slungat ut i tusental. Oreilles vänner kände genast
igen varan, deras hånfulla anmärkningar började
ånyo och Oreille led fruktansvärdt. Paraplet var
ej värdt någonting. Efter tre månader var det
odugligt. Detta väckte allmän munterhet i ministeriet.
Ett kvickhufvud skref till och med en visa därom,
som sjöngs allmänt i den stora byggnaden från
morgon till kväll.
Ursinnig befallde Oreille sin fru att köpa
honom ett nytt paraply af fint siden till 20 francs
och öfverlämna kvitterad räkning därpå. Hon köpte
ett. Men det kostade bara 18 francs, och när hon
gaf det åt sin man förklarade hon i tydligt raseri:
»Där har du ett nu. Men det skall räcka i minst
fem år.»
Oreille kom triumferande till ministeriet och
mottog gratulationer från alla håll. När han kom
hem på aftonen, sade hans fru med en blick på
paraplyt: »Du skulle inte ha rullat ihop det, det
skadar sidenet. Du gjorde klokast i att se väl efter
din egendom, ty jag ämnar sannerligen inte så
snart köpa något nytt.» Hon tog paraplyt och slog
upp det för att släta ut vecken. Hon blef plötsligt
stående som slagen af skräck. I midten såg hon
ett rundt hål så stort som ett tio-francs-stycke.
Det var brändt af en cigarr. Hon stammade:
»Hvad har du gjort med det?» Utan att se
upp svarade hennes man helt lugnt: »Med hvad?
Hvad för slag? Hvad menar du?»
Vreden kväfde hennes röst, hon kunde ej få
fram ett ord. »Du ... du har . . . brännt upp . . .
■ditt . . . ditt. . . paraply! Du ... du . .. är säkert
vansinnig. Du vill ruinera oss i grunden!»
Han vänder sig om likblek i ansiktet. »Hvad
säger du?»
»Jag säger att du har brännt upp ditt paraply.
Se där!»
Och i det hon rusade mot honom, som om
■hon ämnade slå honom, höll hon det lilla brända
hålet framför näsan på honom. Han träffades hårdt
af denna »olyckshändelse».
»Det. . . det . . . Hvad är det? Det visste jag
inte om! Jag har inte gjort det, det svär jag! Jag
hade ingen aning om hvad som händt.»
Hon formligen tjöt.
»Jag slår vad att du har gjort konster med
ditt paraply på byrån. Du har spännt upp det som
en lindansare och gått rundt med det till alla.»
Han genmälde:
»Jag har spännt upp det en enda gång för
att visa, hur vackert det är. Jag svär, att det är allt.»
Fru Oreille stampade ursinnig i golfvet och
ställde till en af dessa husliga scener, för hvilka
en fridsälskande man hyser större förskräckelse än
för ett slagfält, där kulorna rägna.
Fru Oreille lagade därpa paraplyt med ett
stycke siden, som hon klippte ur ett gammalt
paraply hvilket var af helt annan färg.
Morgonen därpå gick herr Oreille i något tryckt
stämning med »det lagade» under armen till byrån.
Där ställde han det i ett skåp.
Men knappt hade han på aftonen återkommit
hem, förrän hans fru ryckte den olycksaliga
tingesten ur hans hand och slog upp det för att
konstatera om allt var i ordning. Hon föll nästan i
vanmakt, ty hvad hon nu såg var omöjligt att på
något sätt reparera. Paraplyt var öfversålladt med
små hål, som om någon skulle ha skakat brännande
aska ur en pipa öfver det. Det var förbi,
oåterkalleligen förbi.
Hon betraktade skadan, utan att säga ett ord,
ty hon var alltför förbittrad för att kunna
frambringa ett ljud. Herr Oreille stod och stirrade som
en mindre vetande. Därpå sågo båda på
hvarandra, slogo ned ögonen och — plötsligt flög det
olycksaliga paraplyt i hufvudet pa honom.
»O, din usling, du har gjort det med afsikt.
Vänta bara, det skall du få betala! Du får inte något
paraply vidare!» I den stilen gick hon på ungefär
en timmas tid. Då hade han återfått målet och
försvarade sig. Han svor, att han ej begrep det
ringaste af hela saken. Här kunde det inte vara
tal om annat än hämd eller elakhet.
Det ringde på tamburdörren. Herr Oreille var
fri, ty man väntade en bekant till middagen. Fru
Oreille framlade fallet med paraplyt för honom.
Men hvad köpet af ett nytt paraply anginge, så
kunde därom ej bli tal. Oreille skulle aldrig få
något paraply mera.
Vännen anförde ett par goda motskäl: »Då
förstör han sina kläder, min fru, och de äro säkert
värda mera.» Den rasande lilla frun genmälde:
»Då får han nöja sig med ett af gloria.» Vid denna
tanke blef Oreille utom sig. »Godt, då tar jag
afsked! Hör du? Jag lägger in om afsked. Med ett
paraply af gloria går jag inte på ministeriet!»
Vännen tog åter till ordet:
»Men så lat då kläda öfver det här. Det
kostar ej så mycket.»
Fru Oreille kunde inte få fram något vidare.
Hon bara stammade:
»Ny öfverklädsel kostar minst 8 francs. Åtta
francs och aderton francs gör ju tjugusex francs!
Tjugusex francs för ett paraply!? Då skulle man
vara en vansinnig slösare!»
Vännen hade en idé.
»Låt ert brandförsäkringsbolag ersätta skadan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
