Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR SKENETS SKULL
»Åh, så elak!» tänkte fru Annie, och aldrig
hade de varit kraftigare öfvertygade om att
allt var slut dem emellan än i detta ögonblick, då
de voro öfverens om att i hela tre dagar åter
spela det lyckliga äkta paret.
* *
*
Nu hade verkligen den väntade släktingen
anländt — en gammal jovialisk ungkarl med
vänliga men något otrefligt skarpa ögon och en ännu
otrefligare förkärlek för rent spel under alla
förhållanden. Redan vid supén hade han gjort
anmärkningen, att Annie på långt när ej såg så
glad och blomstrande ut som han väntat. Och
ändå hade hon nästan ondt i ansiktsmusklerna af
det krampaktigt bibehållna leendet, som skulle
öfvertyga morbror Klas om den lycka hon kände.
Och kort därefter uttalade han sin förundran
öf-ver Johns tystnad och distraktion i så misstrogen
ton, att den unge äkta mannen från och med detta
ögonblick lade i dagen en nästan våldsamt munter
talträngdhet.
Morbror Klas’ uppdykande misstanke, att allt
kanske inte vore som det skulle, tycktes åter
vara lyckligen afvärjd genom bådas förenade
ansträngningar. Ty han gaf uttryck åt sin
tillfredsställelse öfver parets lycka och själarnes harmoni
makarne emellan på ett så lifligt sätt, att Annie
mer än en gång måste dölja sina brännande
kinder bakom servietten och John med hvarje kvart
allt värre längtade att få gå till hvila.
Till slut var måltiden undanstökad. Morbror
Klas hade i de kära »turturdufvornas» sällskap
rökt sin obligatoriska nattcigarr och gjorde nu
min af att draga sig tillbaka. Hans ansikte sken
af belåtenhet, när Annies friska läppar gåfvo
honom en hjärtlig godnattkyss. Men som om han
varit rädd att hans hvita hår och den rätt
släktskapen gaf honom skulle ha kunnat uppväcka
svartsjuka i Johns hjärta, sade han genast:
»Men nu måste du också ge din man en
kyss — här i min åsyn. Se bara huru sur han
ser ut. Jag skulle ju lägga mig med samvetskval,
om du inte kunde lyckas försona dig!»
Hvad hade den beklagansvärda annat att
göra än att följa hans uppmaning! Men hvilken
kyss! John kände sig djupt förödmjukad och
Annie var färdig att förgås af blygsel. Om
morbror Klas inte genast därefter lämnat rummet,
skulle hennes förvirring och upprörda tillstånd
svårligen kunnat undgå hans skarpa,
genomträngande blick.
Naturligtvis yttrade de båda makarne, sedan
han gått, ej ett enda ord mera till hvarandra,
utan skildes med så mörka ansikten som om en
ny ännu svårare skymf blifvit lagd till de andra.
Annie skyndade till sängkammaren, hvilkens dörr
hon som numera vanligt stängde och riglade.
Men John väntade med korslagda armar, tills
tjänstflickan gjort i ordning hans improviserade
bädd i salongen och kände sig som den mest
beklagansvärda människa under solen.
Soffan visade sig naturligtvis både för kort
och för smal, så att det var väl förlåtligt om den
olycklige, hvilken förgäfves väntade pa den
lindrande sömnen, stönande vred sig i alla möjliga
onaturliga kroppsställningar för att kanske till slut
hitta den rätta. Då öppnades plötsligt till hans
oerhörda förskräckelse dörren, och på trösklen
syntes i nattdräkt morbror Klas’ välmående figur
med ljus i handen.
»Hvad i all världen skall det här betyda?»
frågade han. »Jag kan inte sofva för jämmer och
stön som från en sjuk. Och så finner jag dig
här? Ni tycks ha gjort mycket besynnerliga
anstalter i ert hem?»
Som en förtviflad hade John marterat sin
hjärna för att få fatt i en nödlögn. Och han
fann den.
»Jag har en så förfärlig tandvärk, morbror
Klas», svarade han. »Det är därför jag inkvarterat
mig härute, för att inte äfven Annie skulle få en
sömnlös natt.»
»Åh, så vackert och hänsynsfullt. Det tycker
jag om dig för, min gosse! Och det var bra att
jag kom in, ty jag har alltid med mig utmärkta
tanddroppar och kan lyckligtvis kurera dig. De äro
ganska skarpa, men hjälpa säkert. Vänta, så skall
jag gå efter dem.»
Morgonen därpå visade sig John blek och
utvakad och med en starkt uppsvullen kind.
Morbror Klas’ ofelbara medel måtte verkligen ha varit
något skarpt för hans natur. Men det otrefligaste
Dränkt i bittra tårar.»
var förvisso den breda förnöjsamhet, med hvilken
morbror Klas vid frukostbordet beskref sin
nattliga bedrift och det varma beröm han slösade på
den unge äkta mannens uppoffrande ridderlighet,
John satt därvid som på glödande kol och vå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0465.html
