Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
»Ville gärna veta, huru långt ert intr®sse
sträcker sig», mumlade Koden med sitt klumpiga
skratt.
»Det tror jag nog», svarade mrs Vansittart
kallt. »Men därom är nu ej frågan. Se här äro
vi nu vid korsvägen. Skola vi taga hemvägen
öfver sanden och dynerna?»
»Som ni behagar», svarade
Roden icke alltför villigt.
Enligt sin egen uppfattning
var Roden uppriktigt förälskad
i mrs Vansittart, men hans
uppfattningsförmåga var just ej af
det mest lysande sla^, och hans
kärlek var ej heller nagon högre
art af denna föga kända lidelse.
Den var till exempel själfvisk,
och en själfvisk kärlek är i bästa
fall en ledsam affär Han var
rädd för åtlöje. Hans fåfänga
tillät honom ej att utsätta sig
för afslag.
Det var nu ebb, som mrs
Vansittart beräknat, och de
gal-lopperade på den fasta, släta
sanden längs hafskanten till
Scheweningen, där några
klumpiga fiskarbåtar lågo uppe på
stranden. Långt ut till hafs
syntes åter andra röra sig hit
och dit mellan sandbankarna,
där fisken vanligen har sitt
tillhåll. Himlen var klar och det
mörka hafvet glittrade här och
där i solskenet. Det var en frisk
majmorgon, då det är härligt
att lefva och ännu härligare att
vara ung.
Mrs Vansittart red några meter
före sin följeslagare med ett
uttryck af fast beslutsamhet i sitt
ansikte. Då de kommit i sikte
af den höga skorstenen på
pumpverket, styrde hon kosan tvärs
öfver dynerna.
»Nå», frågade hon tvärt och
höll in hästen samt vände sig
tvärt om i sadeln, »hvar har ni
nu er fabrik? Det ser ut, som
om man aldrig kunde upptäcka
den?»
Roden red förbi henne och
öfvertog nu ledningen.
»Jag skall föra er dit, eftersom
ni är så angelägen därom — om
ni vill säga mig hvarför ni vill
se fabriken», sade han.
»Jag skulle vilja veta»,
svarade hon med bortvända ögon
och noga vägande sina ord,
»hvar och huru ni tillbringar en
så stor del af er tid.»
»Jag tror ni är svartsjuk på
malgamitverken», sade han med sitt korta skratt.
»Kanhända», medgaf hon utan att möta hans
blick, och Roden red vidare med en glimt af
tillfredsställelse i sina dåsiga ögon.
Så kom det sig att mrs Vansittart efter en
stund befann sig inom malgamitfabrikens gränser
och lugnt red fram öfver den tysta sanden,
omedelbart efter Rodens häst.
Arbetarnes middagsklocka hade just ringt, så att
fabriksbyggnaderna stodo tomma, under det att i
stugorna rundt omkring middagsmåltiden fängslade
dessa frivilliga landsflyktingars hela uppmärksamhet.
Direktörerna hade nämligen funnit i allas intresse
lämpligast att genom kontrakt förbinda arbetarne
att aldrig utan tillstånd lämna fabrikens område.
Utan ett ord visade Roden vägen tvärs öfver
en stor öppen plats, som var uppfylld af kärror,
hvilka skulle lastas under dagens lopp för att
af-sändas tidigt nästa morgon. Mrs Vansittart följde
honom utan en fråga. Hon ämnade denna gång
nöja sig med en helt flyktig visit.
De hade ej hunnit mera än 50 alnar från
ingången, hvilken Roden öppnat med en
patentnyckel, som var fästad vid hans urkedja, då dörren
till en af stugorna öppnades och mr von Holzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
