Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
världen stode fem procent och full säkerhet ej i
våra dagar att erhålla.
»Moti ami! (skref mrs Vansittart på franska.)
»Jag tar dagligen efter kaffet en promenad på
Oude Weg. Jag sitter på samma bänk, där ni
satt och oftast ser jag samma syn, som ni såg.
Jag är ej sentimental, men man har ett hjärta, och
detta är en sorglig affär. Jag har också från
tillförlitlig källa erfarit, att det nya tillverkningssättet
är lifsfarligare än det gamla, hvilket jag länge
misstänkt, och hvilket jag tror, att äfven ni insett. Ni
och jag gåfVo oss in i det här utan le bon motif,
men nu har Försynen delat ut nya kort, och ni
åtminstone sitter inne med sådana, som fordra ett
både djärft och försiktigt spel. Min vän, gif edra
Manufakturistbiträden på båten och handla utan
uppskof.
E. V..»
Hon inneslöt ett formellt afslag på
inbjudningen till balen för »Manufakturistbiträdena».
Major White var just aldrig särdeles talför, och
i Joans närvaro i all synnerhet försjönk han
ständigt i ett tillstånd af tyst förvåning. Framför att
tala med henne föredrog han att på ett visst
af-stånd betrakta henne. Och om i dessa stunder en
noggrann iakttagare kunnat upptäcka en skymt af
uttryck i hans ansikte, skulle denna skymt hafva
varit en känsla af ytterlig förödmjukelse inför en
skapare, som kunnat frambringa någonting så
gåtfullt, så intressant och så fulländadt skönt — som
Joan.
Cornish, som såg White fördjupad i sin
favoritsysselsättning, tog honom i armen med sig fram
till fönstret.
■Läs detta», sade han, »och bränn sedan upp
det.»
»Naturligtvis», sade Joan till Marguerite, när
Cornish åter slöt sig till dem, »har saken, som din
far säger, två sidor. Om pappa, Tony och major
White toge tillbaka sina namn och öfvergåfve de
stackars malgamitarbetarne just nu, skulle de
stac-karne stå alldeles hjälplösa. De skulle då få återgå
till den billigare och giftigare metoden att tillverka
malgamiten. Och sådant vore en skamfläck för
civilisationen — eller hur, Tony?»
Marguerite instämde med en lätt nick. Hon
höll på att gifva akt på hur major White — den
store strategen — stod och ref mrs Vansittarts
bref i bitar samt kastade dem i elden med en
af-siktlig brist på hemlighetsfullhet, som kanske var
klokare än alla undanflykter. Majoren sällade sig
därpå åter till den lilla gruppen.
>Det är också min asikt», svarade Tony.
»Och hvad säger ni?» frågade Joan, vändande
sig till majoren.
»Jag? Ah, ingenting», svarade denne
fullkomligt sanningsenligt.
»Nå, hvad ämna ni då göra?» frågade Joan,
som var praktisk och lik de flesta praktiska
personer var färdig att handla raskt.
»Vi skola hålla fast vid malgamitarbetarne»,
svarade Tony lugnt.
»I alla skiften?» frågade Marguerite och knäppte
sin handske.
»Ja — i alla skiften.»
Båda flickorna sågo på major White, som
stadigt I besvarade deras blick och, som vanligt, icke
tycktes hafva någon anmärkning att framställa.
Hanibesparades också all ansträngning i den vägen
genom lord Ferriby, som inträdde om möjligt med
en viktigare min än vanligt. Han bar i handen ett
öppet bref och tycktes fordra hela sällskapets
ögonblickliga uppmärksamhet. Det finns många män
och äfven en del kvinnor, som tyckas lefva för den
stora allmänheten och ej kunna nöja sig med
uppmärksamhet af endast en eller två. Och dessa få
nog också sin lön, ty mängdens uppmärksamhet,
huru nöjsam den än kan vara så länge den räcker,
är särdeles kortlifvad, och det finns intet ömkligare
skådespel att bevittna än försöken att hålla den
kvar, sedan den en gång är sin kos.
»Hm — hm» — började lorden och alla
tystnade för att lyssna. »Jag har här ett bref från
vår bokhållare på malgamitkontoret i Great George
Street. En del personer hafva infunnit sig där —
pappersfabrikanter, kan jag förstå — och yrka på
att få råka oss samt vägra att lämna lokalen,
förrän detta skett.»
Lord Ferribys hela sätt utvisade på det
tydligaste hans medlidande med personer, som varit i
stånd att begå så upprörande brott mot den goda
tonen.
»Man vet knappast, hvad man skall göra», sade
han, ehuru det naturligtvis ej var meningen, att hans
ord skulle fattas bokstafligt. Han var fullt
öfver-tygad om att hans åhörare kände honom för väl
för att kunna tro honom verkligen vara i någon
förlägenhet.
»Gå och tala med dem», var svaret.
• Men, käre Anthony, vid ett så kritiskt
tillfälle är mr Roden ende mannen, som ju är att
anse som vår — hm — finansielle rådgifvare.»
»Men eftersom Roden ej är här, måste vi reda
oss utan hans hjälp. Kanske mr Wade skulle vilja
blifva vår finansielle rådgifvare vid detta tillfälle?»
föreslog Cornish.
»Ja, jag skall gå med er», svarade bankiren,
»om ni sa önska, och höra, hvad de hafva att säga.
Men naturligtvis kan jag ej inlåta mig på
någonting, som stöter på rättstvist och mitt namn vill
jag alldeles icke hafva nämndt. >
»Incognito», sade lord Ferriby med ett tvunget
skratt.
»Ja — incognito», svarade bankiren allvarligt.
Majoren ådrog sig allmänna uppmärksamheten
genom att härvid mumla någonting som inte kunde
höras, hvilket han blef anmodad att upprepa.
»Tusingen så hyggligt af mr Wade», sade han
för andra gången.
Och detta tycktes göra slag i saken, ty alla
vände sig nu om för att gå.
»Lämna vagnen kvar åt mig», ropade
Marguerite öfver balustraden till sin far, när han gick
ned för trappan. »Det förefaller mig», tillade hon
halfhögt till Joan, »som om malgamitaffären nu
stode i stöpet.»
I malgamitbolagets lilla kontor funno
direktörerna för detta välgörenhetssällskap fyra herrar
sittade på de stolar, som vanligen voro placerade
rundt omkring bordet vid bal- eller
basarkomité-ernas sammanträden. Den ene af herrarne, hvilken
Lord Ferriby efteråt mera ängsligt än ilsket
betecknade som upprorets ledare, var en rödhårig
skotte med brunt skägg, breda axlar och ett
huf-vud, hvilket han uppbar på ett sätt, som
skvallrade om långt framskridna radikala åsikter. Den
andre i ordningen, hvad myndigheten beträffade,
var en blek, saktmodig man med tunna, hängande
mustascher. Han hade blida ögon och läpparne
ständigt litet öppna på ett mildt öfvertygande sätt.
De båda andra pappersfabrikörerna föreföllo att
vara utländingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
