Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Bankiren strök sig med servietten öfver
läp-parne och var ett ögonblick tyst. Därpå reste
han sig från bordet med ena handen ännu på
vin-karaffen, såsom hans gästfria vana var.
»Låt oss gå in i salongen då», sade han.
Trettonde Kapitlet.
"Lycklig den som ej behöfver
offra någon för sin plikt11.
» I )u vet»> sade Marguerite morgonen därpå,
när hon och Cornish sakta redo tillsammans
på den sandiga vägen i den skuggiga furuskogen,
»du vet, att pappa är en gammal naiv och
rättfram raring — men han förstår sig ej det minsta
på kvinnor».
»Och kallar du dig en kvinna nu för tiden?»
frågada Cornish.
»Det kan du slå vad om. Sätt upp dina gråa
hår, om du har lust. Jag ser dem nog. Där nere
på ena sidan».
»De finnas nere på båda sidorna och uppe på
hjässan med — min goda — kvinna. I hvad
af-seende är det, som din far ej förstår dig?»
»Att börja med anser han det nödvändigt att
ha miss Williams här för att sköta hushållet, som
förkläde för mig och för att lägga sig i allting,
som om jag inte kunde sköta det själf. Du har
inte sett miss Williams — o, du store! Hon har
farit till Cheltenham på en dag, och du må väl
prisa din lyckliga stjärna. För det andra är pappa
förtvifladt ärigslig att Jå mig gift. Han är jämt i
farten för att finna antagliga partier och inbjuder
lofvande unge män till middag samt att stanna
öfver natten — det är därför du kommit hit. Det
tviflar jag ej det allra minsta på. Men ännu har
inte nagot parti bestått profvet. Stackars lille
gubbe, han tror att jag inte genomskådar hans
afsikter.»
Cornish skrattade och tittade på Marguerite
Han undrade i sitt sinne, liksom så många män
före honom undrat, huru det kommer sig, att
kvinnan tycks börja lifvet med nätt upp lika mycken
världserfarenhet, som vi män lyckas förvärfva mot
slutet af ett långt lif. Marguerite yttrade sig med
en viss vårdslös säkerhet och vanligen kom hon
sanningen ganska nära, då däremot en ung man
vid hennes ålder eller till och med tio år äldre,
om han ligger för det didaktiska, utbreder sig öfver
lifvet och människonaturen med en okunnighet om
bådadera, som är förfärande.
»Men jag vill inte alls gifta mig», sade
Marguerite plötsligt på sitt förra barnsliga, men på
samma gång allvarliga sätt. »Hvad skulle det tjäna
till att gifta sig?»
»Ja, till hvad?» upprepade Cornish.
»Nå ja, om pappa ansätter dig — i fråga om
mig, menar jag — när han är färdig med sin gamla
Times — innan dess är det ingen fara, ty Times
är hans första tanke i lifvet — så kan du gärna
vara god och snoppa af honom. Vill du det?»
»Det vill jag visst.»
»Lofvar du det?»
»På min heder».
»Bravo. Säg mig nu en sak — sitter min hatt
rätt?»
»Cornish försäkrade henne, att den gjorde det,
och därpå talade de om annat, tills de kommo till
ett dike, som syntes synnerligen lämpligt för några
utlofvade lektioner i hoppning.
Hon var förbryllande ombytlig, ena stunden
barnslig och den andra öfverklok — än en
tanklös flicka och än en erfaren kvinna, som föreföll
att äga djupare kännedom om denna ondskans
värld, än det kunde vara möjligt. Hennes färg
kom och gick — till och med ögonen tycktes skifta.
Cornish tänkte på att detta var det öppna fält,
som Marguerites far hade bjudit honom, och kanske
tänkte han också på de ett hundra femtio tusen
pund, som lågo gömda under en så fager yta.
Vid hemkomsten funno de mr Wade sittande
på den glastäckta verandan, fördjupad i sin Times.
Det var lördag, då bankiren tog sig en fridag, och
Cornish hade beslutat att ej återvända till staden
förrän vid middagstiden.
»Kom hit», ropade han, »så skall du få en
cigarr och en tidning».
»Och kom ihåg», tillade Marguerite, som stod
där så smärt och flickaktig i sin riddräkt, »snoppa
bara af honom!»
Hon stod på tröskeln och tittade öfver axeln
med en nick åt Cornish, medan hennes friska
läppar voro lätt uppdragna af ett gladt och
hemlighetsfullt leende.
»Läs det här», sade mr Wade allvarsamt.
Men mr Wade var alltid allvarsam — var
klädd i allvar och bonjour hela dagen — och
Cornish tog därför helt likgiltigt emot tidningen. Han
sträckte ut benen och tände sin cigarr i god ro,
och därpå kastade han lugnt blicken på den spalt,
som hans värd utpekat för honom. Rubriken var:
Kris inom pappersmarknaden! Malgamitringen.»
Det tog fulla tio minuter, innan Cornish åter
lyfte sina ögan från tidningsbladet, men när han
ändtligen såg upp, fann han, att mr Wade
betraktade honom med lugn och tålig blick.
»Det där blir jag inte klok på», sade han
skrattande.
»Jag skall förklara saken för dig», sadé mr
Wade, som i sin egen värld hade rykte om sig
att kunna tala rent språk, när så behöfdes.
Det påstods till och med, att denne korpulente
och välmående man med kallare blod än någon
annan vid Lombard Street, kunde säga en karl
rätt i ansiktet, att han var en skurk.
»Hvad som har händt är ingenting annat, än
hvad man längesedan kunnat förutse», sade han,
i det han långsamt vek ihop Times’ annonsbilaga.
»Världen har på senare år sjunkit ned till ett
tillstånd af olidligt känslopjunk. Det började i
East End. Tusentals sentimentala
välgörenhetsföreningar hafva underhållit rörelsen. Jag är, som
du vet, en rättfram man — en affärsman, Tony,
ända ut i tåspetsarne». Här sträckte han fram en
fot i en bred, tvärskuren sko och betraktade den
helt eftertänksamt. »Hälften af edra utmärkta
barmhärtighetsverk och föreningar för välgörande
ändamål, i hvilka du och Joan Ferriby och — du får
ursäkta — den där åsnan Ferriby äro inblandade,
äro visserligen ej precis ohederliga, men ej långt
ifrån. Vissa personer, som ej ha minsta rätt
därtill, stoppa annat folks pängar i sina egna fickor.
Det var visserligen narrars pänningar — och en
narr och hans pänningar skiljas snart åt, som hvar
man vet — men det förbättrar ej saken. En narr
skiljer sig icke alltid från sina pänningar af bästa
skäl, men det är också af föga vigt härvidlag.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
