Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken tanke dock slutligen öfvergafs för en banjo.
Vid komitésammanträdena — när damerna
träffades för att arrangera malgamitbasarerna och
malgamitbalerna — voro Cornishs telegram och
tébjudningarna det stående samtalsämnet.
Cornish hade måst köpa en ofantlig
papperskorg — så många döende välgörenhetsföretag hade
kastat afundssjuka blickar på malgamitaffären. De
undrade, hur den var igångsatt samt erbjödo
Cornish aflönade hedersposter.
Morgonen ifråga fann Cornish ett bref från
Roden.
»Min käre Cornish.
Ni kommer förmodligen att få mottaga
ansökningar från malgamitarbetare i olika delar af världen
att få komma till vår fabrik. Antag dem alla och
laga att de inrangeras i rullorna så fort som möjligt.
Hasteligen
P. R.»
Cornish började se på telegrammen. De voro
alla från malgamitarbetare — från Venedig till
Valparaiso — som ville låta värfva sig hos dem.
Just som han höll på att läsa depescherna, inträdde
lord Ferriby. Lorden var, som vanligt, mycket
nöjd med sig själf. Han hade promenerat genom
Piccadilly med stor effekt, och en biskop hade
med en bugning i honom erkänt sig se en
»lek-mannaprelat.»
»Hvad har du där, Tony?» frågade han
nedlåtande, i det han lade sin smala käpp på en med
mosaik inlagd sekretär, som skulle föreställa hans
egen och alltid var stängd och alltid utan
innehåll.
»Telegram», svarade Cornish, »från
malgamitarbetare, som vilja komma till Scheveningen.
Sjuttiosex stycken. Jag förstår mig verkligen inte
riktigt på den här affären».
»Inte jag häller», genmälde lorden i en ton,
som tydligt gaf tillkänna, att han kunde förstå
hvad som hälst, om han bara gjorde sig besvär.
»Men jag tror, att det är en af de största
välgö-renhetsaffärer, som någonsin satts i gång.»
»Naturligtvis», tillade han, »måste vi ta emot
de stackars människorna».
Cornish räckte honom Rodens bref, och under
det lorden läste detta, använde han tiden att göra
upp en lista på de sökande. Cornish började
verkligen sätta sig in i situationen. I andra
förhållanden skulle han ha blifvit hvad man kallar en god
affärsman. Utan någon som hälst öfning och med
en uppfostran som endast bestod af ett hastigt
inlärande af klassikerna och en rigorös hederslag
förstod han vanligen hvad som var klokast att
göra.
»Jag ser», sade lord Ferriby och jämkade på
västen, »att Roden är af samma åsikt som jag. En
skarp karl, den där Roden.»
»Jag skall sålunda skrifva eller telegrafera till
dem att de blifva antagna?» frågade Cornish.
»Javisst, min käre Anthony. Vi samla tillhopa
dem eller mönstra dem, som White säger, här och
sända, liksom förut, dem till Scheveningen, så
snart Roden och Holzen äro färdiga att taga emot
dem Som soldat förstår han bäst den saken. Du och
jag däremot äro mera lämpliga att handskas med
pängarne.
Lord Ferriby kastade en blick mot dörren till
yttre rummet för att vara förvissad om att den var
öppen, så att den tyske skrifvaren icke skulle gå
miste om att höra, hvad som blott kunde lända till
hans uppbyggelse, och för att han måtte kunna
samla upp några smulor från snillets rika bord.
Lord Ferriby drog långsamt af sina handskar
och lade dem på dokumentskåpet. Hans yttre
kunde anstå en bolagsdirektör, och han hade ett
allvarligt och värdigt uppträdande, som var väl
egnadt att imponera på intressenterna. Han talade
om vädret, gjorde Cornish uppmärksam på en
bläckfläck på den dyrbara tapeten och satte därpå
åter på sig handskarne mycket belåten med sig
själf och sitt morgonarbete.
»Allting tyckes vara i bästa ordning, min käre
Anthony», sade han. »Det finnes således ingen
anledning för mig att stanna här längre.»
»Nej, ingen», svarade Cornish, och hans nåd
aftågade.
Cornish stannade, tills det var tid för honom
att begifva sig till klubben för att intaga lunch.
Klubben var belägen på andra sidan S:t James’
park. Han besvarade en del bref själf och lämnade
rästen åt den tyske kontoristen — en man med
alla tänkbara dygder, slätkammadt uppstruket hår
och drömmande ögon.
Malgamitarbetarne fingo order att infinna sig
så snart de själfva önskade. Efter lunchen måste
Cornish skymda tillbaka till George Street. Det
var en af hans arbetssamma dagar. Kl. 4 var
sammanträde med komitén för den tillämnade balen,
och Cornish kom ihåg, att han fått sig särskildt
ålagdt att skaffa en ny bassträng till banjon. Den
unge ädlingen Rupert Dålkyn hade lofvat komma
under förklaring, att han ej komme att röra banjon,
om den ej hade nya strängar. Cornish köpte
strängarne i Militärekiperings-Magasinet och första
förberedelsen till sammanträdet bestod i den tyske
skrifvarens stämmande af instrumentet.
Blommor måste naturligtvis köpas och ordnas
tant pis qtte mal i tomma bläckhorn — ett infall
af Joan, som bestämdt vägrade att använda
föreningens medel på prydnadsföremål af mindre
allvarligt slag, på samma gång som hon till fullo
erkände nödvändigheten af blommor på.
komité-ledamöternas bord.
Lille Rupert var den förste, som anlände. Han
var mycket liten och nätt, nästan kvinlig. Ett erfaret
öga såg med ens, att han härstammade från en
krigisk släkt. Han hade en allvarlig och djupt
tankfull min. Han slog sig ned på armstödet till
en stol och stirrade in i elden allt under det
läp-parne sakta rörde sig.
»Är det något, som tynger på Ert sinne?» —
frågade Cornish, som höll på att lägga sista
handen på rummets pry’dande.
»Ja, en ny sång, diktad för tillfället.
Malga-mitens klagan. Vill ni höra den?»
»Tack, jag tror att det är bäst vi vänta. Jag
tycker jag hör en vagn», sade Cornish hastigt.
Rupert Dalkyn hade blifvit utsedd till medlem
af balkomitén på den grund att han var bror till
mrs Courteville, det bästa »förkläde» i hela Lond*n.
Hon var ej endast änka, utan hennes man hade
därtill blifvit dödad under särdeles smärtsamma
omständigheter.
»Stackars liten», sade man, när hon tillåtit sig
något, som kanske kunde synas litet mindre
vanligt — »stackars liten, ni vet att hennes man
blifvit dödad?»
Så vakade salig Courteville från sin ensliga
graf vid Ogoweflodens stränder öfver sin hustrus
lycka och förskaffade henne en mycket behaglig
ställning inom Londons sällskapsvärld.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
