Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och när kan’ vi det?» frågade han, i det han
med sin käpp krossade en liten blomma, som stack
upp bland stenarne. »Inte förrän vi sjelfva blifvit
stenar och buskar och träd.»
Hon svarade ej. Åter sutto de tysta en stund,
han slående med sin käpp mot trädstammen, hon
drömlikt försjunken i sin lek med stenarne.
Då fick hon se en stor spindel, som kröp på
hennes klädning. Hon reste sig häftigt upp och
gaf till ett skri, ty hon hade en oöfvervinnerlig fasa
för spindlar.
Han kom fram till henne och befriade henne
från spindeln, som han sedan krossade mot en
sten.
»Hvarför skulle du déda den?» fragade hon
med en missnöjd och förebrående blick.
»Och hvarför inte?» skrattade han, »det är
alltid en tillvaro mindre, ett sträfvande och käm¬
pande mindre. Alltid en bödel mindre för de
stackars flugorna!»
Hon blef ännu blekare än nyss. Hon satte
sig ned på stenen och gömde ansigtet i sina händer.
Han stod ett stycke ifrån henne och betraktade
henne med samma uttryck af ömhet och bitterhet.
Slutligen reste hon sig upp och kom fram till
honom. Hon tycktes vara häftigt upprörd, men
hennes ansigte hade fått ett drag af beslutsamhet,
som gaf ett dystert lugn åt hennes röst.
»Det måste sägas så godt först som sist,» sade
hon, »Reinhold, vi måste skiljas!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
