Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135 —
» Åhja, > svarade Caroline matt.
Baronen gick något framför Caroline, men han
vände sig allt emellanåt emot henne. Hon hade
nu sitt flor alldeles nedfäldt; det starka ljusskenet
trängde dock derigenom och upplyste klart hennes
drag. De gingo igenom den böljande folkmassan,
der sorlet, värmen och musiken bedöfvade dem
och gjorde dem tysta. Ute i korridoren var det
något svalare. Här gingo de bredvid hvarandra,
men talade icke mycket då heller.
»Det skall bli skönt att komma ut, det var en
förfärlig hetta,» sade Caroline och förde handen
till pannan.
»Ja.» Sedan voro de tysta igen.
Da de kommo till trappan bjöd han henne
sin arm. De gingo långsamt och lyssnade på
musiken, som trängde hit ned. Det var en melodi
ur Faust, mild och svärmisk, som fördes till dem
obestämdt och drömmande, som om en vindflägt
burit den med sig.
»Hör,» sade baronen och höjde lyssnande sin
ena hand, »hur vackert! En sådan ömhet, en sådan
hängifven kärlek i den der enkla melodien! D’ä
skada att sådana känslor numera inte fins annat
än i dikten och musiken!»
Hon svarade ej.
»I vår tid älskar man inte,» fortsatte baronen,
upphetsande sig sjelf, »man förslöar sina känslor
på förståndiga och kalla dissektioner, man ä’ för
lat, for... beqviim att lida...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
