Det låg natt över trakten, mörk natt med djup stillhet. Det lilla stationshuset, dit även samhällets postanstalt var förlagd, var det enda, som genom ett av sina fönster gav ett tecken av liv ifrån sig. Där vakade någon i väntan på nattågets ankomst, och från semaforen därutanför lyste röda lyktan, manande lokomotivföraren att här stanna, om ock en minut blott. På stationens plattform syntes i det längsta ingen. Men då knappast mera än en halv timma återstod till dess tåget skulle passera, uppenbarade sig en yngling. Ensam kom han och till synes mycket skygg. Det låg skrämsel över dragen, blek var han tillika, och hans hållning slapp. Höstnattens kyla ansatte honom. Om halsen var rockkragen uppviken; och medan ena handen var gömd i rockfickan, var den andra instucken vid barmen. Djupt tankfull gick han fram och tillbaka på plattformen och stannade gång på gång framför den vid väggen fästade brevlådan och betraktade denna med nästan stelnad blick. En gång drog han vänstra handen ur fickan, varvid det visade sig, att han medförde ett brev. Sakta, mycket sakta lyfte han brevet upp mot lådans öppning i skönjbar avsikt att sticka ner det; men nej, han tvekar i sista ögonblicket, gömmer det på nytt i rockfickan och börjar så igen sin oroliga vandring fram och åter. Men under tiden har minutvisaren på stationshusets klocka skridit flera femminutersperioder fram, och natttåget måste redan ha lämnat närmast intill liggande station.
Plötsligt hör ynglingen ett sakta buller inifrån expeditionen. En tanke grep honom. Man kommer ut för att tömma lådan. Alltså: nu eller aldrig! Han betänker sig ett ögonblick, och därefter likasom driven av osynliga makter nästan springer han fram till brevlådan och lyfter upp luckan, varpå han låter brevet falla genom den smala öppningen. En sakta dunk mot botten låter honom antaga, att hans brev var det enda som anförtrotts åt lådan.
Nästan som om han utfört någonting brottsligt, skyndade han undan. Men endast några steg drog han sig tillbaka. I skydd av några på stationsområdet planterade buskar stannade han. Blott en minut senare kom den gamle stinsen ut och gick fram till brevlådan, den han med åtskilligt buller öppnade, och stack ner sin hand till dess botten. Såsom ynglingen förmodat, så var det, hans brev var det enda. Stinsen lyfte upp det och lyste på det med sin lykta.
»Herr Pastor Edgard Lind», så läste han adressatens namn.
Hm hm, sade för sig själv gamle stinsen. Han fann nämligen utanskriften anmärkningsvärd, eftersom pastor Edgard Lind just samma kväll varit på platsen och hållit ett föredrag över ämnet: »Varningssignaler vid sedeslöshetens bråddjup». Han hade ock avrest ett par timmar tidigare från samma station. Utom namnet och adressen stod nederst till vänster ordet privat understruket. Ej länge kunde inspektoren få reflektera häröver, ty ett avlägset mullrande gav tillkänna, att expresståget nalkades. Mannen försvann därefter in på sin expedition dock för att ett ögonblick senare åter utträda, nu med röda lyktan och postsäcken. Från sin plats invid buskarna såg honom ynglingen. Där i postsäcken låg sålunda brevet, oåterkalleligt. Där låg bekännelsen, uppenbarandet i förtroende av vad som i åratal varit hans egna dystra, ja, skräckinjagande hemlighet. Tänk, att den nu ändå var uppenbarad, åtminstone för en dödlig! En ryslig skamkänsla grep den unge mannen Om han ändå haft brevet tillbaka! Men det båtade nu föga att så tänka, ty redan skalv marken under hans fötter för det framrusande snälltågets våldsamma fart. Och i nästa ögonblick hade det redan stannat framför stationshuset. Den med tåget följande posttjänstemannen grep den honom räckta postsäcken, det var allt! Stinsen svängde röda lyktan, ett par våldsamma frustanden från loket höras vida omkring, och de upplysta vagnarnas rad ilar bort och försvinner i nattens mörker; och med dem följer hemligheten, den unges dystra, själstyngande hemlighet.
En minut senare släckes den enda lampan inne på expeditionen, och stället är därmed höljt i mörker. Såsom stadd i drömmar, drar sig Halvar Simonson bort. Han är lugnare till sinnes inför det oåterkalleliga. Hans hjärta är lättat i och med den avgivna bekännelsen.
Det är över midnatt nu. För tre à fyra timmar sedan hade han suttit med i mötet i missionskyrkan och lyssnat till föredraget, föranstaltat av »Vita bandet» där på platsen. Detta föredrag hade trängt till hans hjärtas djup som ett väckelserop av oemotståndlig kraft, men som ett budskap även om frälsning i Kristus.
»Vår kropp är», så hade predikantens ord fallit, »ämnad att vara ett tempel åt Gud, men den som fördärvar Guds tempel, den skall Gud fördärva». Ryslig är onanistens gärning mot sig själv. Huru blek blir han icke! Förstämning, dolskhet och modlöshet utbreda sig över honom; i stället för det förr så friska väsendet, infinner sig en betänklig oro, skygghet och fruktan. Det onda samvetet och ungdomssynden dödar det förtroliga, barnsliga förhållandet till Gud. En tidig råhet gror och bär frukt i grov laglöshet, som uppenbarar sig i både ord och gärningar. Ett självförakt inträder, som ej vill lämna sitt offer. I svårare fall försvagas viljan så småningom, minnet minskas och tankeförmågan avtager. Kroppen förlorar sin ungdomliga friskhet. Ofta ligga ögonen djupt och äro omgivna av blåaktiga ringar. Lätt inträder svettning! Hela uttrycket är sjukligt och gången stundom vacklande - - -»
Ja, sådan var teckningen av den olycklige slaven för en hemlig synd. Halvar Simonson hade lyssnat och funnit beskrivningen helt och hållet passa in på sig själv. Han hade sjunkit tillbaka mot bänkens ryggstöd, och hans huvud var djupt nedböjt. Hans armar hade hängt i slapphet vid sidorna, och hans händer lågo med avigsidorna mot bänken, klibbiga av kallsvett. Han hade känt det, som om han befunnit sig i glidning djupare och djupare ned i bottenlöst fördärv.
Djupare blev pastorns röst och varmare, då han vände sig med en direkt vädjan till sina unga åhörare. »Minnens, älskade», hade han sagt, »att för Gud är ingenting omöjligt. Hans gränslösa kärlek söker dig, som är en träl under lasten. I Kristus Jesus, hans för syndare utgivne son, finnes frälsning för dig, fullkomlig frälsning. Kom med din synd till honom. Han led korsets död för att frälsa alla dem, som i tro söka honom. Fly till korset! Där strålar hoppet dig till mötes.»
Så hade pastorn avslutat sitt tal, och Halvar hade rest sig och gått ut. Till sin egen kammare i den bondgård, där han tjänte, hade han flytt; och här hade dödsrikets kval kommit över honom och mörkret hade omvärvt honom. Men genom allt ljödo med växande styrka orden: Fly till korset! Där strålar dig hoppet till mötes. Och vid detta budskap vann han efter hand ro.
Så grep honom tanken, att han borde i ett brev till föredragshållaren yppa sitt livs hemlighet, bekänna sin synd och bedja om förbön. Föresatser i denna riktning hade han fordom hyst många, men det hade hittills alltid stannat vid blotta föresatser. Tanken på skammen och vanäran hade avhållit honom. Men nu måste det ske. Så hade han satt sig ner och skrivit. Öppet och oförtäckt hade han förtäljt om sin ungdomsförvillelse; och sedan brevet var färdigskrivet, hade han förseglat och adresserat det och därefter skyndat ned och fått det befordrat med nattåget.
Så var det då skett, allt hade gått så fort. Och nu var han åter på sin ensliga kammare. På bordet låg ännu skrivelsen i »kladd». Han satte sig ned och såg över den på nytt.
»O, giv mig någon tröst i mitt eländiga tillstånd», så hade han skrivit bland annat. »Jag bär lastens stämpel i mitt bleka ansikte, och mina nätter bliva ofta sömnlösa. Kanske har jag förstört hela mitt liv! O, tanken därpå kan göra mig vansinnig. Säg, pastorn, finnes det utsikt till räddning för mig? Själv ser jag ingen - - -»
Ja, så stod det. Och medan hans blickar vilade på de sist anförda orden, hörde han maningen igen så tydligt, som om någon stått vid hans sida och uttalat dem: »Fly till korset, där strålar dig, hoppes till mötes»!
Med brevet till pastor Edgard Lind kände ynglingen det som om alla förtöjningar börjat brista och han själv börjat glida ut på djupet, där han var överlåten åt Guds barmhärtighet endast. En hugsvalelsens våg bröt därvid in i hans själ; och utan att han själv rätt visste det, hade han med de korslagda armarna vilande över sin i skrift utförda hjärtebikt, sjunkit ned på sina knän i bön om, att livets gåva måtte varda honom given på nytt.
Därmed var Halvar Simonsons kamp för livet börjad. Och det blev en kamp med blicken riktad mot korset, varifrån hoppet om frigörelse lyste honom till mötes. Ej långt efter det brevet avsänts, mottog han ett svar från pastorn. Detta andades från början till slut djupt deltagande, men ingav tillika de varmaste förhoppningar om frigörelse ur träldomen.
Och frigörelsen kom, den kom genom Jesus Kristus, och den kom så fullständig. Då Halvar Simonson nästa gäng skrev till pastor Lind, kunde han utbrista:
»Gud vare lov! Jag tror jag vågar säga, att segern nu är vunnen. Med psalmisten må jag utropa: 'Så länge jag teg, försmäktade mina ben för min dagliga jämmer. Dag och natt var din hand tung över mig, och min livssaft försvann för glödande hetta. Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning'.
Ja, jag bjöd visserligen till att yppa min nöd för
Gud även förut, men jag förblev högmodig i mitt
sinne och räddes den förödmjukelse, det innebar, att
blotta min skam inför människor, och så länge
lossades inga bojor. Men då jag beträdde
förödmjukelsens dal, mötte mig Gud med kraft till
seger, hans namn vare ärat!»
