Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde Sången. Telemachos' hemresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här jag bemöttes av dig och fick med mig så många klenoder!"
Just som han talade så, flög en kungsörn fram ifrån höger,
hållande fast uti klorna en gås, som han rövat på gården,
glänsande vit och förunderligt stor, och med skrik han förföljdes
både av kvinnor och män, men han svävade fram och helt nära
kom och till höger flög spannet förbi. Då gladdes de alla
över den lyckliga syn och kände sig varma om hjärtat;
men Peisistratos, Nestors son, tog till orda och sade:
"Gudaborne Atrid, folkskarornas drott Menelaos,
var det för oss eller dig, som en gud lät tecknet sig visa?"
Sagt, men begrundande stod den krigiske kung Menelaos
för att besinna sig väl och giva det riktiga svaret.
Men långslöjade Helena strax föll in, och hon talte:
"Hören av mig då ett siareord, som gudarna själva
gåvo i sinnet mig in, och som bliver besannat, det tror jag.
Likasom örnen från fjäll, där han födes har sina ungar,
flygande kom och på gässen slog ner, som sig göda på gården,
så skall Ulysses en dag, efter allt vad han lidit och irrat,
komma som hämnare hem till sitt hus, eller kanske att hjälten
redan är hemma och stämplar fördärv emot friareskaran."
Henne Telemachos svarade då, den vettige yngling:
"Detta beskäre mig Zeus, tordönande maken till Hera;
då skall jag alltid på dig som på en av gudinnorna tänka."
Sade, och piskan mot hästarna ven, och det ivriga spannet
ilade fort genom gatorna fram och så hän över fältet.
Dagen igenom de travade på under skakande oket.
Solen sänkte sig ner, och vägarna höljdes i mörker;
då just hunno de fram till Diokles’ boning i Ferai,
som var Ortilochos’ son och av floden Alfeios en sonson.
Där över natten de vilade och förplägades gästfritt.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
spände de hästarna för och bestego den prunkande vagnen,
körde igenom den ljudande hall och ut genom porten.
Piskan mot hästarna ven, och i flygande fart gick det undan.
Hastigt de hunno till Pylos, där högt på sin klippa det ligger.
Talte Telemachos då till den frejdade sonen av Nestor:
"Vill du ej, Nestors son, i en sak mig nu göra till viljes?
Redan av gammalt ju äro vi två genom fädernas vänskap
vänner till bägges vår fröjd, och lika vi äro i ålder,
och denna resa skall ock än fastare knyta oss samman.
Käraste, för mig till skeppet med ens och låt sedan oss skiljas,
så att den gamle nu ej, i sin iver att visa mig vänskap,
håller i slottet mig kvar mot min lust, ty jag nödgas att hasta."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
