Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
»Jaså, jaså! Det passar bra, ty jag skall just i morgon
gå bort till dans. Da skrattar? Hvad? Tror du inte, jag
kan? Jo, jag kan jagl»
Därmed dansade han genom förstugan till sitt rum och
drog med sådan glädje på sig sina nya kläder, som om han
varit en af sina skolgossar, som fått dem till julklapp.
Och när han slutat, gick han tillbaka ut i förstugan och
visade sig och frågade: »Nå, Dorotea, huru tycker du
nu om mig?»
»Å, herre, präktigt!» genmälte Dorotea, »hvad det
sitter stramt och smidigt på er I Ni skulle kunna mäta er
med de yngsta af karlarna.»
»Du skälm där!» sade konrektorn och nöp sin
Dorotea helt djärft i kinden, så att hon blef röd. »Nu talar du
inte af hjärtat; men vänta! — Jag hade så när glömt. ..»
— och därmed gick han tillbaka in i sitt sofrum och kom
sedan åter ut med sina byxor af manchestersammet i handen:
»Se här, min kära Dorotea! Du har minsann fått vänta
länge nog på din julklapp.»
Ja, han var då alltför snäll mot Dorotea! Och när
hon nu satt i sin kammare med sin julklapp och med
säkerhet visste, att det verkligen var, hennes egendom, och
ännu en gång i största hast såg efter, hvar den var sliten
och hvar den icke var det, och när kyrkklockorna, som
kallade konrektorn till hans kantorspost, ljödo så högtidligt
in till henne, och hon tänkte för sig själf öfver, hvilken
stor och lärd man han egentligen var och att en stor och
lärd man kunnat vara så vänlig emot henne, och att hon
nu skulle på sin fattiga kropp bära ett plagg, som han i
åratal burit på sin — då blef hon ändå helt underlig till
mods.
»Ja,» sade hon, »se där, min kära Dorotea, sade han
och nöp mig i kinden; och han har ju redan förut... å,
sådana dumheter! Det gjorde han blott af medlidande med
mig för kuddens skull. Men af medlidande nyper icke den
ena människan den andra i kinden — nej, det är — å,
herre Gud hvad jag vid mina år ändå är för en dåraktig
kvinna!»
Därmed ville hon förjaga dessa tankar, men det gick
ej; ty det ges två slags tankar: de som komma ur
huf-vudet, de äro som fåglarna under himmelen, de komma
och fara, och de låta sig äfven bortjagas som fåglarna;
Reuter, Berättelser. II, l. ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
