Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Hans tofviga här låg ned i hans ansigte och täckte det nästan helt och hållet,
och hvilket ansigte sedan. Kåseriet var der förherskande och lemnade knappast qvar något
tecken af den forna skönheten. Nästan hvarje ögonblick klöste han i sår, färdiga till
läkning, som betäckte hans bröst och ansigte.”
”Ohyggligt!” stammade (ärnan.
”Tårar oeh blod strömmade oupphörligt ned för hans kinder; ty sorgen hade i
hans ögon tagit sitt ständiga hufvudsäte. Hans kläder bestodo afj sönderrifna trasor,
hvilkas beskaffenhet dock talade om förutvarande välstånd, huru nedsölade de nu än voro.
Alla hans nerver höllos af raseriet i beständig skakning. Han hade intet hopp och kände
derför ingen fruktan.”
”Hvem var då den olycklige och fruktansvärde?” frågade Karin.
Konungen svarade inte på denna fråga, utan fortsatte:
Han vandrade på de vildaste branter, vadade genom okända gölar, åt af skad-
liga örter, sof på söndersplittrade klippor, der åskans eldstrålar ljungade kring honom.
Det. friskaste gräs vissnade i hans fotspår. Hans giftiga andedrägt förtog liljans
hvithet och rosens rodnad. Hans ögonkast förvandlade blommans safter till ett giftigt
slem, som böjde deras förtvinande kronor till jorden och dödade dem.”
Erik! Erik! utropade Karin och tvingade konungen, som rest sig upp, att
åter sätta sig. ”Sansa dig, Erik.”
Konungen fortfor:
”Min förundran öfver denna varelse var så stor, att jag inte kunde taga mina
ögon från honom.”
”Jag skulle ha vändt mig bort,” sade Karin.
”Jag följde honom åt,” fortfor konungen; ”men huru sårades inte mina känslor, då
jag såg allt vissna, hvar vi gingo fram! Han nalkades omsider en håla, hvarest_______
Men håren resa sig på mitt hufvud, när jag tänker derpå.”
Sluta, Erik! Sluta! bad Karin orolig, då hon såg elden i konungens ögon.
”Nej, du skall höra!” svarade han och fortsatte: ”Han nalkades omsider en håla,
hvarest en skarp och med fasa blandad stämma ropade: ’Här kommer förtviflan!’ Det var
förtviflans ande, denne fruktansvärde och skräckfulla gestalt. Jag följde honom in
i hålan.”
”Erik! Erik!”
”Hör på! — Utan att gifva akt på sin följeslagare kastade han sig på sin tron
som icke var något annat än en hopvräkt hög af sönderrostade ankare, ramlade efter
hoppets mångfaldiga skeppsbrott.”
Slå dessa tankar ifrån dig, Erik!” bad den fagra tärnan.
”Hör på vidare,” sade konungen och fortsatte: ”Denna hålas ohyggliga beskaffen-
het, läge, innevånare och mycket annat derinom blefvo de föremål, som upptogo hela min
uppmärksamhet. Jag blef snart varse, att vansinnet var premièrminister. Kåseri och
melankoli voro statssekreterare. Deras syssla var att noga gifva akt på den lidande mensk-
lighetens mörka stunder och att förekomma allt hvad det milda hoppet kunde uträtta
till dess undsättning och tröst. Golfvet var betäckt med djup sand, i hvilken voro
Wasaättlingarne. ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
