Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glugg. Detta var det kungliga gemaket (fig. 28). Rikt broderade tapeter prydde
väggarna, bär stod troligen den af sparlakan omgifna sangen, här voro kring
väggarna träsoffor, på hvilka man kunde göra-det beqvämt för sig med tilllijelp
af de fyrkantiga dynorna. En trätrappa invid kaminen ledde upp till en kring
tre sidor af rummet löpande gång, från hvilken man kunde träda in i stora
nischer med skottgluggar. Mot söder öppnade sig till ett sidorum en ansenlig
båge, genom hvilken utbredde sig i rummet ljuset från det stora, vackra
fönstret, från hvilket man kunde se ut öfver sundet med dess segel och det
bördiga landet mot söder. Detta sidorum, det täckaste af alla tornets rum,
var ett kapell. Yid östra väggen var altaret uppfördt; i nischen deröfver stod
korset och i murskåpet vid sidan insattes mellan mässtiderna de heliga kärlen.
Vår tid skulle icke nöjt sig med möbleringen, men valet och vexlingen af
färger gåfvo helt visst det hela ett rikt och varmt utseende, så att man väl
kunde känna sig hemmastadd derinne.
På konung Valdemars begäran följde städernas ombud först till Helsingör
och sedan, efter att der hafva mottagit den svenske konungens lejdebref, till
Helsingborg, i hvars svartbrödrakloster de kallades till rådplägning. Konung
Valdemar ville på dem skjuta delaktigheten i det företag han nu tillredde, de
ursäktade sig med att städerna hade frid med konungen i Sverige, men
Valdemar visste att häfva deras betänkligheter; det var icke fråga om annat än
att stifta frid. Han lät dock äfven taga fram en pappersbok, ur hvilken han
uppläste det senaste fördraget mellan honom och städerna, i hvilket dessa
förbundo sig att aldrig understödja hans fiender.
Ehuru städernas ombud fogade sig efter konungens önskningar, fingo
de dock icke vara närvarande, när konung Magnus begifvit sig ned från sitt
fasta slott för att i ett af klosterrummen samtala med sin frän de och sin sons
blifvande svärfader. Men när konung Magnus åter hade aflägsnat sig,
berättade Valdemar för sändebuden hvad under samtalet förekommit. Enligt
den af deras sekreterare upptecknade berättelsen lydde den uppgift, som
konungen meddelade, så: »Mina käraste vänner, jag tackar eder mycket, att I
visat mig så mycken välvilja och alltid sökt mitt bästa, särskildt att I nu
kommit hit. Veten, att jag mot hans härlighet herr Magnus, konung af
Sverige, framstält några anklagelsepunkter, hvilka han bestridt. Men genom
hertigen af Mecklenburg och några andra bragt till hågkomst och till
erkännande af sanningen i mina anklagelser, kom han från slottet hit i klostret
till mig, medgifrande att mina anklagelser voro grundade. Men som jag
besinnade, att här är hans bröd varaktigare än mitt, hänsköt jag våra tvistemål
till skiljedomare.» Vi få icke förgäta, att denna framställning kom från den ena
parten, för hvilken det var angeläget att göra sin sak så god som möjligt i
hansans ögon. Så mycket se vi med full visshet, att konung Magni ställning
var i yttersta grad vådlig. Hans svåger från Mecklenburg, som året förut å
nyo bundits vid honom genom hvaijehanda förmåner, gick emellan honom
och Valdemar såsom underhandlare, men det är uppenbart och det blef snart
ännu tydligare, att det var Valdemar och icke Magnus, som han nu understödde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
