Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige. En del Finnar hade dock
sannolikt redan på 1 580-talet blifvit
inkallade af hertig Carl. Så väl dessa som
de förutnämda inflyttarne fingo af
hertigen boningsplatser sig anvisade på
skogarna i Dalarne och Norrland, men
företrädesvis i Wärmland, der de satte
sig ned i Bergslagen, Elfdalen,
Fryksdalen, Jösse härad, Nordmarken och
Gillbergs härad. I början voro
Finnarne högdragna, och om en Svensk
dräng friade till en Finsk piga, så var
han säker om en korg, hvilket, —
menar Fernow, — »till någon del lärer
kommit deraf, att de hålla sina
qvinfolk för vackrare än de Svenska,
hvilket ock torde på somliga ställen träffa
in, så länge de äro ogifta eller, rättare,
så länge de äro unga; men längre
varar det heller icke, emedan röken i
deras badstufvor efter hand tärer på
skönheten, och man knappt någonting
osnyggare kan få se än en Finnekäring med
sin pipa i munnen, hvarvid de
merän-del3 vänja sig, så snart de blifva gifta;
härutaf har kommit, att Finnarne
blifvit af sina graunar nämde för
Finneadel.» Denna »Finne-adel» mådde eu
tid rätt väl i landet; men sedan den
utbredt sig allt mer och började svedja
och bränna på bolbyars och
bergslagernas skogar, blef man mer nogräknad
med dem och klagade hos regeringeu
öfver det förfång, som man derigenom
led. Derföre stadgade regeringen 16 47,
att, »om lagmau, häradshöfding och
nämd profvade, det deras byggande
befunnes land- och bergsbruk till skada,
så skulle deras torp nedrifvas, sveder
och säden tagas ifrån dem, och om de
sedan icke ville afflytta, skulle de
sjelfva fängslas, husen uppbrännas, och allt
hvad de egde, gå till treskiftes.»
Denna förordning verkställdes också ett par
gånger i ali sin stränghet, vid Bogen
i Gunnarskog och på Sundsjöhytte-skog
vid Elfdals-gränsen. Egaren till
Uddeholm, brukspatron Carlström, som tyckte
Finnarne bo sig alltför nära, förmådde
häradshöfdingen, Gyllenflycht, att
»döma dera ut». Finnarne besvärade sig
hos konungen; men många af dem
blefvo illa medfarna, och vid Råda kyrka
måste till och med en blind Finne
uu-derkasta sig att ledas gatulopp, fastän
ban icke gjort annat än gått och tiggt
i Bergslagen. Han fick dock, såsom
det står att läsa i Elfdals Härads
Dombok, en hel »sexstyfver i sårabot». Den
stränga förordningen förnyades den 24
Augusti 1664 med det tillägg, att, »om
någon bonde läte en Finne, sig till
förfång, bygga och bo på sin skog, skulle
han första gången plikta 4 0 daler
silfvermynt och andra gången varda hängd.»
Under kon. Carl XLs tid blef en del af
Finnames hemman skattlagd, mest till
fjerdedelar. Oaktadt alla förföljelser
qvarlefva ännu Finnar i Wärmlands,
Dalarnes och Westmanlands skogar, der
de lefva dels af boskapsskötsel, dels af
kolbränning för bruken och hyttorna i
närheten. Deras förnämsta husdjur äro
getter, hvilka gifva dem ymnigt med
mjölk; men förbudet mot att hålla
dessa skogödande djur torde till Finnames
utrotande bidraga mer än alla de
fordna förföljelserna. De Wärmländska
Finnarne äro kortvexta, med brun och
ned-rökt hy, rakt, stripigt hår, bredt
au-sigte och smala, blå ögon; de äro
na-tionalstolta, outtröttliga i att röja, men
annars makliga och overksamma,
enfaldiga och råa, bibehålla sina förfäders
språk, plägseder och bruk samt afhålla
sig så mycket som möjligt från
beröring med den Svenska befolkningen,
ehuru de nu åtnjuta samma förmåner
som och behandlas i allt lika med denna.
Anuu finner man i Finnmarkerna de
s. k. rökstugorna, stora rum utan aunat
tak än byggnadens yttertak, midt uti
hvilka man anbragt en murad
fyrkantig ugn, hvari veden inlägges till
stugans uppvärmning. Framför
ugnsöppningen befinnes den s. k. panken, eu af
gråstenar sammansatt spiselhäll, på
hvilken maten tillredes, och i en stolpe
bredvid befinnes ett jern, hvari eu
brinnande torrvedssticka, deu så kallade
per-tan, insättes för att upplysa stugan.
Ingen skorsten finnes, utan röken går
ut genom en Öppning på taket eller
genom de gluggar på väggarna, som
företräda fönstrens ställe. Dessa
gluggar tillslutas med träluckor, och
nedanför dera befinnas inne i stugan
sängställen, eller s. k. lafvar, kring
väggarna. Dessa rökstugor bli dock nu
allt mer sällsynta. Imellertid kunna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
