Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfdalen med Evertsbergs kapell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deremot hvimlar luften af hungriga flugors
och myggors myriader. Der och hvar
framsipprar en obetydlig bäck, och det
hör till undantagen, om man i
Särna-skogen påträffar någon mensklig varelse.
Utsigten begränsas af skogen, och det
är först på Tjåkåsen, 2 mil från
Asbyn och 1,671 fot öfver hafvet, som
man kan se litet grand öfver
skogstopparna. Der öppnar sig dock en
vidsträckt synkrets, och man varsnar de
första snöbelagda fjällen åt
Transtrands-sidan till. Dessa tillhöra den fjällrygg,
som följer Vester-Daiel:ven och som i
Malling kallas Almebergen, i Transtrand
Hemfjället och G ammaisätter sfjälle t, i
Lima Horviundsberyet, Storharnmcnklint
och Limberget Genom Faxe-, Falu-,
Härjeliogna och Dcevelsfjäll förenas
denna bergsträcka med den stora
fjällryggen vid Fæmunäs-sjön, och som’ sedan
fortsätter sin vandring ner genom
Nerike, Vestergötland, Småland o. s. v.»
»Byarne i Elfdalen hafva den
egenheten, att gårdarne icke äro skiljda
från det öfriga genom något slags
stängsel, och att hela bolbyus hemegor ligga
inom gemensam hank och stör. Åker
och äng omvexla sålunda med
hvarandra, ütau att gärdesgårdar skilja dem
åt. Dalkarlen har visserligen sitt
egentliga hem i bolbyn; men fastän
jordbrukare iir ban likväl ännu på visst
sätt herde och nomad, som tillbringar
en god del af året i fäbodarna, de så
kallade Budar eller Budom,. hvilka i
Ofvan-Siljans fögderi kunna vara en åbo
tilldelade på flera ställen samt flera mil
aflägsna från bolbyn. Dessutom är det
äfven vissa andra tider, då ban måste
draga ännu längre bort på sina s. k.
Tjölslogar eller Tjyel, sumpiga
slotter-marker, der ban afbergar cn del af
fodret, med hvilket ban öfver vintern
skall föda siu boskap.» För att gifva
ett begrepp om detta Dalfolkets lif i
fäbodarna, taga vi oss den fribeten att
här afskrifva, hvad en författare, sotn
synes väl hemmastadd med ortens
seder och bruk, och som kallar sig
»Jeremias Orkborn», derom har att berätta:
»Så snart det blifvit något bete i
skogen, öfverenskoinma socknemännen,
på hvilken dag »budförningen» skall ske.
Vanligtvis väljes den 5 Juni,
»Bonifa-nas», som de bär kalla dagen, och dä
»bitffyer» är, flyttar man till fäbodarna
mod alla bolbyns kreatur, der de med
vallhjonen, gässlkall,[1] qvarblifva till
hösten. I somliga socknar eger dock
en mindre hemflyttning rum, då
kreaturen betas på de s. k. »hemlötarna»,
hemskogarna, och då vanligen
höberg-ningen vid hemmet företages. Allt
eftersom fäbodelagens storltk är, medfölja
2 eller 3 gässlkallar, gifta eller ogifta
qvinnor, kreaturen till budoin att gäta.
Med »slätjukuppan», der sleket är
för-’ varadt, vid sidan, och ur hvilken de
gifva boskapen en och annan näfve, lor
att dymedelst tilldraga sig dess
tillgifvenhet, gå de i spetsen för hjorden.
Alla korna (kyniir) hafva sitt särskilda
namn, af hvilka somliga ii ro rätt
klangfulla, såsom Majros, Grannlåt,
Ilvitvac-ker, Frökenros, o. s. v. Om hvarandra
upprepas dessa namn al’ vallhjonen,
hvilka, för att locka och uppmuntra
kreaturen, fördrifva ensligbeten samt
skråma odjuren, esomoftast blåsa i sina
lurar eller born. De enkla melodier, som
utgöra vallåtarna, äro merändels
uteslutande klagande, och, ehuru utan
egentligt musikaliskt värde, dock af en
ingripande verkan, der de genljuda i
ödsliga skogen. Under detta gätande
råka vallhjonen ofta i strid med »Ofrem,
björnen, hvarvid de försättas i sådant
raseri, att dc esomoftast icke draga i
betänkande att i bokstaflig mening basa
Nalle med ris, ehuru det gamla
ordspråket då nästan alltid sannas: »det
är Tör sent», enär den. som sålunda
djerfves bruka riset eller käppen,
vanligtvis får en minnesbeta för bela sitt
lif. Ofta nog blifver dock
skogskonungen så fliit öfver de värnlösas djerfhet,
att ban belt beskedligt lomar siu väg;
dock sker detta ej gerna, om ban
anträffas pä lastande måge.
»Alla kynür, äfvensom de öfriga
smali, getter och får, äro vanligtvis
märkta i pannan eller på länden med
ett kors af tjäj-a, med hvilket kors
menige man förmodligen tror, att allt
ondt skall ifrån boskapen afviindas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
