Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delsbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faxehus, då Erik Puke var
Helsingar-nes anförare 1 433, ända till
Balzarlej-den, 1714—1721, hvilket sistnämda år
allmogen från Delsbo och de
kringliggande socknarna var uppbådad att mota
Ryssen, med hvars Kosacker de voro
i handgemäng vid Hudiksvall den 18
Maj detta år, då flera Ryssar stupade,
medan en Delsbo-bonde blef
dödskjuten, flera blesserades och en fördes som
fånge till Petersburg, der han dog.
Dessa de sista åren af det stora
Nordiska kriget kallas Balzarfejden af
böndernas anförare, underofficern Balzar
från Forssa socken. Ett annat
historiskt miuue behåller socknen sedan den
t.id, den sista katholska ärkebiskopen
Johannes Magnus reste omkriug i
Norrland med stor ståt, för att styrka
Norr-ländningarne i den »gamla tron» och i
deras obenägenhet mot Gustaf Wasa
och hans uyhetsmakerier. Häri tyckes
ärkebiskopen hafva tämligen lyckats;
åtminstone lät han sig förnimma om
sådant. Men konungen tillrättavisade
först honom med allvarsamma ord och
for sedan omkring för att hålla
landsting med allmogen. Från Stora Tuna
red han med 14,000 man krigsfolk till
Delsbo, dit han stämt Helsingar,
Medelpadsboer och Ångermanläudriingar
sig till möte, och här höll han nu
landsting den 12 Mars 1528. Konungen
bodde hos kyrkoherden, herr Elavus,
hvars son Sven Elofsson sedau blef
sekreterare hos både konung Gustaf sjelf
och hans bägge äldsta söner. Det loft,
der konungen bodde, qvarstod under
namnet Kungaloftet ända till 1740:års
brand, hvilken förtärde det tillika med
det för ärkebiskopens räkning under
hans vistande i Delsbo uppförda
»biskopsstället». Konungen höll samtal
med bönderna, hvilka ban »kättade i
ring», såsom han gjort med
Dalkarlarne på »Tuna gärde», och lofvade att
låta på Dellen hugga en vak och deri
dränka dem allesammans, om de »icke
ville sina gamla fördömliga
vidskepelser och falska gudstjenst med allvar
afsäja samt försäkra om att afstå från
allt upproriskt väsende.» Med dessa
barska ord förmådde Gustaf böuderna
att ödmjukt kasta sig på knä samt
bedja om nåd och försköning, hvilket
utlofvades. I Delsbo utfärdade Gustaf
äfven den »ordinantia», hvari han
förbjuder arf efter prester att gifvas till
kyrkan. — Äfven Delsbo var på
1600-talet inblandadt i det s. k.
»trolldomsväsendet», och kyrkoherden derstädes,
Jonas Korbelius, satt i den af Carl XI
den 18 Januari 1683 tillsatta
kommission, som skulle ransaka i
trolldomsprocesserna. leke mindre än fem
bondhustrur aflifvades som trollpackor. — I
Delsbo tilldrog sig också den bekanta
händelsen med ärkebiskop Svebilius och
bondgossen, som med sitt svar på
frå-gau om kärleken till nästan nödsakade
den vördige mannen att med fyra
blanka silfverkaroliner lösa sin pels, hvilkeu
gossen, i sin egenskap af ärkebiskopens
nästa, fordrade af honom, för det han
på Svebilii ord gifvit sin yttertröja åt
en annan tunnklädd och frysande gosse.
Ur en uppsats af den kända
pseudonymen »Norna Gest» hemta vi
slutligen följande lifliga skildring af
»fäbodevallarna» i Delsbo, hvilka tillika
kunna anses som en typ för dessa
Sveriges »Sennhütten», samt tillägga
vidare, efter samma författare, ett och
annat om allmogens seder och bruk.
»Låtom oss först kasta en blick på
en fäbovall. Ordet klingar prosaiskt;
men saken är så poëtisk och romantisk
som någon »alphydda».
Stället ligger högt uppe bland
bergen under den renaste himmel och har
vidsträckt utsigt öfver lägre liggande
nejder. Der resa sig höga berg med
mörk furuskog; der på sluttningarna
hvifta hvitstammiga björkar; der i
dalen sorlar en silfverbäck mellan gröna
småängar och gömmer sig stundom
under mörka alar; längst bort lyser en
spegelblänk sjö, bestrålad af
morgonsolen, som lägger öfver vågorna en
gnistrande guldbro, der sjöråen dansa.
Der sitter »Skogjejäntan», som
vårdar djuren, ensam på en sluttning, vid
foten af en hundraårig fura, och
blickar fram med sina klara ögon i den
rena luften och ser öfver
skogstopparna ända ned till kyrkan, ett par mil.
Hon är dock ej ensam, ty hon har
till biträde en riktigt hederlig »fähund».
Denue är uppfödd i ladugården; som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
