Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Degerforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sockens tingslag, 6 mil n. v. från Umeå,
omkring Umeå- och Wi udel-elfvarne
före deras förening, har fordom varit
kapell under Umeå socken och fick år
1770 sin egen kyrka, byggd på
Degerby hemmans egor. Ar 1789 beboddes
kapellförsamlingen af 32 bönder och
37 nybyggare, utom sockenlappar, som
vistades deromkring. Nu mer är
Degerfors ett regalt pastorat af 3:dje
klassen i Vesterbottens Första Kontrakt
af Hernösands Stift och beboddes 1850
af 2,782, 1856 af 3,198 personer.
Sockneu hade sistnämda år
ambulatorisk folkskola med en examinerad
lärare, som undervisade 42 gossar och
19 flickor, medan 340 gossar och 304
flickor undervisades i hemmet.
Socknen består af 24 ,9/96 oförmedlade
mantal. Kyrkan är af trä. — Marknad
hålles årligen i Januari. — Socknen är
i hela provinsen bekant för sitt goda
åker- och ängsbruk. Ett fordom der
befintligt beckbruk är nu uedlagdt. —
Zetterstedt berättar i 3in »Resa i
Vesterbotten» 1833, att socknen led
mycket af Lapparne, som på sina
flyttningar från Norska fjällen ned till Umeå
skogsland företrädesvis uppehöllo sig i
Degerforss, der renarne nedtrampade
och förstörde de åkrar och ängar, som
de öfvervandrade.
Ur samma skrift hemta vi följande
underrättelse om det s. k.
Degerforss-mjölet, hvarom Zetterstedt yttrar sig
som följer:
»Redan i Nordanås ofvau Lycksele
hade jag hört berättas, att i Degerforss
socken skulle nyligen vara funnet ett
jordmjöl, som inbyggarne derstädes
använde till födoämne. Jag var derföre
nu angelägen om att få närmare
kännedom om detta besynnerliga fynd,
hvarom ryktet hade utspridt vidt och
bredt de mest hugnande underrättelser.
Dess upptäckt skulle skett på följande
sätt. En hemmansåbo i socknen,
omkring 2:ne mil från kyrkobyn, hade i
sistlidne Juli månad vid en nära dess
hus belägen stor mosse nedhuggit en
tall, hvilkens yfviga grenar vid trädets
fall hade sopat jorden och blottat
några fläckar af mossen. Dessa hvita
fläckar ådrogo sig genast mannens
uppmärksamhet, och han trodde sig i den
massa, som utgjorde dessa fläckar, hafva
funnit ett verkligt sädesmjöl. Nu
undersöktes stället vidare, mossen eller
öfversta jordskorpan aftogs, och ett
ungefär halfalnsdjupt lager blottades, som
befanns innehålla omkring 50 tunuor
af detta jordmjöl. Menniskor, åkande,
gående, ridande, kommo när och
fjerran ifrån, för att kostnadsfritt hemta
af det så oförmodadt upptäckta mjölet.
Man skyndade sig att baka bröd deraf,
man kokte äfven gröt och välling, och
den fromma vidskepelsen trodde sig
genom ett underverk hafva i den
välsignade jordskatten fått af himmelen
en rik ersättning för förra årets hårda
missväxt. Men snart började man
misstänka, att det funna ämnet icke kunde
vara något verkligt mjöl, utan endast
en jord- eller lerart, och en bonde
nedifrån landet (jag vill minnas, att han
var från Jämtland), hvilken händelsevis
nu uppehöll sig här å orten,
försäkrade, att det var så kalladt bleke, som
icke skulle vara sällsynt i hans
hembygd. Nu kom konungens
befallnings-hafvandes i Vesterbotten kungörelse,
som innehöll en varning till
allmogen för användandet af det förmenta
mjölet till föda, inan behörig
undersökning om dess egenskap föregått. I
Hjuken och Eckornträsk hörde jag
också folket säga, att »man åt sig döden
deraf»; men på flera andra ställen
fortfor man, oaktadt den varnande
författningen, att baka bröd och koka välling
af det så lätt fångna Degerforss-mjölet.
Imellertid hade ingen sjuklighet
ditintills försports af dess förtäring, som
likväl fortsatt troligen kan hafva
vådliga följder och i alla hänseenden
aldrig blifva någon sund eller närande
spis för kroppen. Mjölet, som icke
fräser med syror och således icke
innehåller något kalkämne, är till färgen
hvitgult, och mjöldoften, sedda under
förstoringsglas, mer platta eller fjäll-lika
än runda. Brödet deraf är ljusare,
nästan hvitt, stötande föga i gult. Då
deri icke blifvit lagd någon portion af
vanligt sädesmjöl, smakar det ganska
torrt och kärft.
Ett utdrag af den upplysande not
rörande beståndsdelarne i detta mjöl,
hvilken förekommer i den berättelse om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
