NÄSTA DAG hade stormen upphört. Det var nu blidväder, men det tärde inte stort på isen, utan havet stod lika stängt som någonsin.
Då Elsalill vaknade på morgonen, tänkte hon: »Visserligen är det bättre, att en ogärningsman omvänder sig och lever efter Guds bud, än att han blir straffad och dödad.»
Fram på dagen sände sir Archie en budbärare till Elsalill, som förde med sig till henne en bred armring av guld.
Och det fröjdade Elsalill, att sir Archie hade tänkt på att göra henne en glädje, och hon tackade budbäraren och mottog gåvan.
Men då han var gången, kom hon att tänka därpå, att denna ring hade sir Archie köpt henne för herr Arnes penningar. Hon kunde inte uthärda att se den, då hon tänkte på detta. Hon rev den av armen och kastade den långt ifrån sig.
»Vad skall det bli för ett liv för mig, om jag ständigt måste tänka, att jag lever av herr Arnes penningar?» tänkte hon. »Om jag för en smula mat till mina läppar, måste jag då inte tänka på de rövade penningarna? Och om jag får ett nytt klädesplagg, så måste jag höra det ringa i mitt öra, att detta är köpt för orättfånget gods. Nu ser jag dock, att det är mig omöjligt att följa sir Archie och leva livet samman med honom. Jag skall säga honom detta, då han kommer till mig.»
Då det led mot kvällen, kom sir Archie till henne. Han var helt glad, han hade inte varit plågad av onda tankar, och han trodde, att detta kom sig därav, att han hade lovat att göra gott mot en ung jungfru vad han hade förbrutit mot en annan.
Då Elsalill såg honom och hörde honom tala, förmådde hon inte säga honom, att hon var bedrövad och ville skiljas från honom.
Alla de sorger, som tärde henne, glömde hon, då hon satt och hörde på sir Archie. Nästa dag var en söndag, och då gick Elsalill i kyrkan. Hon gick dit både under högmässa och aftonsång.
Då hon under högmässan satt och lyssnade till prästen, så hörde hon någon snyfta och gråta helt nära henne.
Hon trodde, att det var någon av dem, som sutto bredvid henne i bänken, som grät, men om hon blickade till höger eller vänster, så såg hon intet annat än lugna och högtidliga människor.
Likafullt hörde hon tydligt, att någon grät, och hon tyckte, att den gråtande var henne så nära, att hon skulle kunna nå henne, om hon endast sträckte ut sin hand.
Elsalill satt och hörde hur det suckade och snyftade, och hon tänkte inom sig, att hon aldrig hade hört något, som hade ljudit så sorgefullt.
»Vem är det, som bär på en så djup sorg, att hon måste fälla så bittra tårar?» tänkte Elsalill. Hon såg sig tillbaka, och hon lutade sig fram över nästa bänk för att se. Men alla sutto tysta, och ingens anlete var översköljt av tårar.
Då tänkte Elsalill, att hon väl inte behövde spörja och undra. Hon hade dock från första stunden vetat vem det var, som grät bredvid henne.
»Kära,» viskade hon, »varför visar du dig inte för mig, såsom du gjorde i förrgår? Du vet ju dock, att jag gärna vill göra allt, vad jag kan, för att torka dina tårar.»
Hon lysanade efter svar, men hon fick intet. Hon hörde endast hur den döda snyftade bredvid henne.
Elsalill försökte att lyssna till vad prästen sade på sin predikstol, men hon kunde föga följa med vad han sade. Och hon blev otålig och viskade: »Jag vet en, som har större skäl att gråta än någon annan, och det är jag själv. Hade inte min fostersyster låtit mig veta vilka som voro hennes mördare, så kunde jag nu ha suttit här med hjärtat fullt av fröjd.»
Medan hon lyssnade på gråtandet, blev hon alltmer harmsen, så att hon tänkte: »Hur kan min döda fostersyster begära av mig, att jag skall förråda den jag har kär? Aldrig hade hon själv velat begå en sådan handling, om hon ännu hade levat.»
Hon satt instängd i kyrkbänken, men hon kunde knappt hålla sig stilla. Hon vaggade kroppen fram och tillbaka, och hon vred händerna. »Nu skall väl detta följa mig hela dagen,» tänkte hon. »Vem vet,» fortfor hon och blev alltmer ängslig, »vem vet om det inte skall följa mig genom hela mitt liv?»
Men allt djupare och tyngre blevo de snyftningar, som hon hörde bredvid sig, och till sist rördes dock hennes hjärta, så att hon själv började gråta.
»Den måste väl ha en förfärligt tung sorg, som gråter så,» tänkte hon. »Den måtte väl bära på ett lidande, som är tyngre, än att en levande kan fatta det.»
Då gudstjänsten var slut och Elsalill hade kommit ut ur kyrkan, hörde hon inte mera det där snyftandet. Men under hela hemvägen gick hon själv och grät, därför att hennes fostersyster inte kunde få ro i sin grav.
Då det ånyo blev gudstjänst på aftonen, gick Elsalill åter till kyrkan, därför att hon måste veta om hennes fostersyster ännu satt där och grät.
Och så snart Elsalill trädde in i kyrkan, hörde hon henne, och hennes själ darrade inom henne, då hon förnam snyftningarna. Hon kände, att hennes styrka förgick henne, och hon hade inte vilja till annat än att hjälpa den döda, som gick fredlös omkring bland människorna.
Då Elsalill kom ut ur kyrkan, var det ännu så ljust, att hon kunde se, att en av dem, som gingo före henne, satte blodiga fotspår på snön.
»Vem kan det vara, som är så fattig, att han går med nakna fötter och sätter blodiga fotspår på snön?» tänkte hon.
Alla de, som gingo framför henne, sågo ut att vara välbärgat folk. De voro alla ordentligt klädda och hade skor på fötterna.
Men de röda fotspåren voro inte gamla. Elsalill såg hur de avtrycktes i snön av någon i den skaran, som gick före henne.
»Det är någon, som har gått sig fördärvad på långa vägar,» tänkte hon. »Gud låte honom inte behöva gå länge, innan han kommer in under tak och finner vila!»
Hon ville gärna veta vem det var, som hade gjort en så tung vandring, och hon följde efter fotspåren, fastän hon därför måste vika av från sin egen väg.
Men plötsligen märkte hon, att alla de kyrkobesökande hade tagit av åt annat håll, och att hon var ensam på gatan. Likafullt fortforo de blodröda fotspåren att avteckna sig framför henne.
»Det är min arma fostersyster, som går där,» tänkte hon då, och hon visste med sig, att hon hade anat hela tiden, att det var hon.
»Ack, min arma fostersyster, jag trodde, att du vandrade så lätt fram över jorden, att du inte stödde din fot mot marken. Men inte kan någon av de levande förstå hur plågsam din vandring kan vara dig.»
Tårarna sprungo henne i ögonen, och hon suckade: »Att hon dock inte kan finna ro i sin grav! Ve mig, att hon har måst irra här så länge, att hennes fötter ha lupit i blod!»
»Stanna, min kära fostersyster!» ropade hon. »Stanna, så att jag kan få tala med dig!»
Men då hon ropade på detta sätt, såg hon, att fotspåren sattes än snabbare på snön, som om den döda skyndade på sina steg.
»Nu flyr hon undan mig. Hon väntar sig inte mer någon hjälp av mig,» sade Elsalill.
De blodiga fotspåren gjorde henne alldeles utom sig, och hon utropade: »Min kära fostersyster! Jag skall göra allt, vad du vill, på det att du må finna ro i din grav.»
Kort efter att Elsalill hade sagt dessa ord, kom en storvävt kvinna, som hade gått efter henne, fram till henne och lade sin hand på hennes arm.
»Vem är du, som går här på gatan och gråter och vrider händerna?» sade kvinnan. »Du är lik en liten jungfru, som kom till mig i fredags och bad om tjänst och sedan blev borta för mig. Eller är kanske du densamma?»
»Nej, inte är jag densamma,» sade Elsalill, »men om det är så, som jag tror, att ni är värdinnan på rådhuskällaren, så vet jag vilken jungfru det är, som ni talar om.»
»Då skall du säga mig varför hon gick bort från mig och inte har kommit tillbaka,» sade värdinnan.
»Hon gick bort från er,» sade Elsalill, »därför att hon inte ville höra talet av alla de ogärningsmän, som sutto i er sal.»
»Det sitter många vilda karlar i min sal, men inte sitta där några ogärningsmän,» sade värdinnan.
»Dock hörde jungfrun, att tre män sutto där och talade med varandra,» sade Elsalill, »och en av dem sade: 'Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu.'»
Då Elsalill hade sagt detta, tänkte hon: »Nu har jag hjälpt min fostersyster och talat om vad jag har hört. Må nu Gud hjälpa mig, så att värdinnan inte bryr sig om att tro mina ord, så har jag ingen skuld.»
Men då hon såg på värdinnans ansikte, att hon trodde henne, blev hon rädd och ville fly sin väg.
Men innan hon hann att taga ett steg, hade värdinnans tunga hand fattat ett säkert tag i henne, så att hon inte kunde undkomma.
»Har du hört omtalas, att sådana ord ha blivit fällda i min
källarsal, jungfru,» sade värdinnan, »då är det inte skäl, att du
löper din väg. Utan du måste följa mig till dem, som ha makt och
vilja att gripa mördarna och skaffa dem deras straff.»
