VÄRDINNAN PÅ RÅDHUSKÄLLAREN i Marstrand slog en morgon upp dörrarna för att sopa trappa och förstuga. Hon såg då en ung jungfru sitta på ett av trappstegen och vänta. Hon var klädd i en sid, grå klädnad, som var fästad med ett bälte om livet. Håret var ljust, och det var varken uppsatt eller flätat, utan hängde rakt ned på ömse sidor om ansiktet.
Då dörren slogs upp, reste hon sig och gick utför trappan ned i förstugan, men värdinnan tyckte, att hon gick, som hade hon vandrat i sömnen. Hela tiden höll hon ögonlocken sänkta och armarna hårt slutna intill kroppen. Ju närmare hon kom, dess mer förvånades värdinnan över att hon var så späd och finlemmad. Även hennes ansikte var fagert, men det var tunt och genomskinligt, som om det hade varit format av sprött glas.
Då hon kom fram till värdinnan, sporde hon om där fanns någon plats, som hon kunde sköta, och bad att bli tagen i tjänst.
Då tänkte värdinnan på alla de vilda karlar, som om kvällarna brukade sitta och dricka öl och vin i krogrummet, och hon kunde inte hjälpa, att hon log. »Nej, här hos oss finns ingen plats för en så liten jungfru som du,» sade hon.
Jungfrun varken lyfte upp ögonen eller eljest gjorde den minsta rörelse, men hon bad på nytt att bli tagen i tjänst. Hon begärde varken kost eller lön, sade hon, endast att få en syssla att sköta.
»Nej,» sade värdinnan, »om min egen dotter vore som du, skulle jag neka henne detta. Jag unnar dig bättre än att tjäna hos mig.»
Den unga jungfrun gick sakta uppför trappan, och värdinnan stod och blickade efter henne. Då såg hon så liten och hjälplös ut, att värdinnan ömkade sig över henne.
Hon ropade henne tillbaka och sade till henne: »Kanske löper du större faror, om du går ensam omkring i gator och gränder, än om du kommer till mig. Du skall få stanna hos mig i dag och diska koppar och fat, så får jag se vad du duger till.»
Värdinnan förde henne till en liten kammare, som hon hade inrättat bakom källarsalen. Den var inte större än ett skåp, och där fanns varken glugg eller fönster, utan den fick ljus endast genom en lucka i väggen till krogrummet.
»Stå här i dag,» sade värdinnan till den unga jungfrun, »och diska alla de koppar och fat, som jag räcker dig genom den där luckan, så får jag se om jag kan behålla dig i min tjänst!»
Den unga jungfrun gick in i kammaren, och hon rörde sig så tyst, att värdinnan tänkte, att det var, som om en död hade glidit in i sin grav.
Hon stod därinne hela dagen, och inte talade hon vid någon, och inte lutade hon fram huvudet genom luckan för att se på folket, som gick fram och tillbaka i källarsalen. Och inte rörde hon vid maten, som gavs henne.
Ingen hörde henne slamra med diskningen, men när helst värdinnan sträckte fram handen till luckan, räckte hon till henne nydiskade koppar och fat, på vilka inte fanns en fläck.
Men då värdinnan tog dem för att sätta dem på borden, voro de så
kalla, att hon tyckte, att de ville bränna skinnet av fingrarna. Och
hon ryste och sade: »Det är, som om jag skulle ta dem ur händerna på
den kalla döden.»
