Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
snedt på Alfred, som leende stod och såg på. Sedan nu
Emilia med trenne kavaljerers biträde blifvit afklädd
kappan, inträdde de till öfverstinnan, då formlig
presentation skedde. Maria omfamnade hjertligt sin Emilia, och
var nära att göra detsamma äfven med Alfred, såsom
numera utgörande en del af henne. De båda fruntimmerna
hade nu så mycket att språka om, i synnerhet sedan de
en stund blifvit allena, efter det herrarne gått in till
öfversten och börjat konversera, först, som vanligt, i
politik och ekonomi, sedan äfven rörande konst och vetenskap.
Öfversten, som nu så länge lefvat undangömd för verlden,
blef så intresserad af allt som Alfred hade att i det
hänseendet meddela från sina resor, och af den reda och
klarhet, hvarmed denne yttrade sig, att han aldrig ville sluta.
Gemensamt promenerades sedan i trädgården, af hvilken
nu Johnson hade största heder, ehuru han visserligen icke
hade saknat goda råd i afseende på sina anordningar. Det
blef sent på aftonen, innan de främmande, glada och
upprymda, lagade sig till afresan. Öfversten bad dervid
Emilia, att han ibland skulle få råda om Alfred, hvilket hon
skämtande lofvade att hon ville fundera på. Eöljande
morgon afreste Alfred åter från Eorsvik, hvilket, som man
kan tänka, för någon just icke var så roligt.
Äfven Ida var nu hemrest, och så återkom det der
förra stela, styfva, tråkiga. Om aftnarne voro de visst alla
tillsammans, men trögt gick det med allt hvad som
företogs. En afton, då Julie skulle gå öfver golfvet, hade ett
par stolar kommit att stå i vägen, och som hon skulle
skaffa undan dessa, halkade hon och föll omkull på knä,
— det såg riktigt farligt ut. Med blixtens hastighet flög
Hudolf upp ur sin vanliga dystra dvala, och skyndade till
hennes hjelp samt tog henne i hand, för att hjelpa upp
henne, men tappade i detsamma i förskräckelsen den der
förbehållsamhetens slöja och betraktade henne med
deltagandets, Ömhetens, ja, kärlekens fulla uttryck. Hon
rodnade litet dervid-, men han öfver öronen. Julie hade
emellertid lyckligtvis icke alls skadat sig, skrattade åt sitt
fall, och sade blott att hon burit sig dumt åt. Rudolf,
återkommen till sig sjelf, rafsade åter ihop slöjan, så godt
han kunde, men måste gå ut för att ordna den litet bättre;
likväl fastnade han på ett kinkigt problem att lösa.. .
hon rodnade! — Ja, det löstes dermed, att helt säkert hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
