Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
för ho vänder sig om, — och si nu vänder ho sig åt andra
sidan, och så qvickt om igen, så död är ho inte — si nu
tar ho koppen till att dricka/*
"Nå, så dricker hon då?"
"Nej si det är inte något qvar i koppen."’ — Fru
Lindsköld våndades att förnimma gummans oro och plågor-,
hon kände såsom hon sjelf erfarit det, men måste söka
att lugna sig. Emilia mötte emellertid Ingrid på halfva
vägen*, hon kom halfspringande med nyckeln, som hon
lyckligtvis fått se qvarliggande. "Ah, se fröken," sade hon.
"Ja, och mamma med, — vi vänta så på nyckeln."’
"Ah, förbarma mig, hennes nåd!" utropade Ingrid och
började storspringa, så att Emilia ej kunde annat än på
långt håll följa efter. Sedan hon framkommit och man
ändtligen kommit in, pustade den gamla: "Stina, Stina, ge
mej te dricka." Ingrid tog soppa från pannan i spiseln
och läskade de torra läpparne. Fru Lindsköld steg nu
fram, den gamla öppnade litet de slutna ögonen, en
stor tår föll på det fårade anletet, då hon sakta sade: "tack,
tack — en gång till hoppades jag få komma till herrgåln,"
men dessa få ord hade’ så ansträngt henne, att hon
åter föll i en dvala. Fru Lindsköld tryckte sakta hennes
hand, och kände en svag tryckning tillbaka-, men straxt
blef handen slapp och den gamla inslumrade. Så hade fru
Lindsköld nu åtminstone fått se henne en gång till i lifvet;
nu måste hon tänka på sig sjelf och sina qväfda plågor,
och vända tillbaka från detta hem, der den gamla lidande
förlossades af döden ett par dagar derefter.
Herr Lindsköld hade länge gått orolig och bekymrad
och väntat efter vagnens ankomst; det hade visst ej
varit meningen att dröja så sent på aftonen. Nu fick han
omottaga sin fru i ett beklagans värdt tillstånd, bar henne
sjelf in, der hon genast lades till sängs och erhöll all
möjlig omvårdnad. Hon hostade och var orolig, så att hon
ej, som vanligt, kunde dölja sitt illamående, och först på
morgonen återfick hon något lugn och värme. Hvilken
sorg och oro för alla! Tidigt efterskickades doktorn, som
svor öfver den olyckliga färden, och med betänklig min
sade till fru Emmerich: "måtte detta slutas väl." Men som
hon sällan tog något på värsta sidan, så tänkte hon blott
att doktorerna gerna finna sjukdomen svår, för att det skall
vara deras konst som räddar patienten. Hon stod just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
