Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom. Det hände därvid stundom, att det vredesutbrott,
de avsett att framkalla, kom i en sådan form, att de blevo
rädda. Ty den unge Arbmans häftighet kunde momentant
urarta till hänsynslös våldsamhet, sedan genast ångrad —
ångrad med all den uppriktighet, som kunde förutsättas hos
en samvetsmänniska, sådan som han. Som bevis för hans
samvetes känslighet kan anföras, att när brodern Teodor en
gång i skolan fick en örfil, som egentligen tillkommit Ernst
(för ett i övrigt ganska oskyldigt streck), denne häftigt reste
sig upp och grät. »Vad nu», sade läraren, »dej var ju inte
du som fick örfilen». »Nej», sade Ernst, »men det var jag
som gjort det». När i hemmet en av bröderna tagit en
pepparkaka, tvingade honom Ernst med tårar och böner att
tillstå förseelsen för modern[1].
Under sin skoltid var och förblev Arbman ett fromt och
älskligt barn. Hans moders förböner och förmaningar blevo
ej utan frukt. Han växte till ej blott i ålder och visdom
utan ock i nåd. Kampen mot det ovannämnda lynnesfelet,
samvetsömheten, som kom honom att se detta och andra
fel som en skuld och slutligen böjelsen för svårmod väckte
och underhöll hos honom behovet att i Guds ord söka
ledning, ljus och tröst. Så tändes redan i barndomen i hans
själ den himmelska gnista, som sedan hos ynglingen glödde i
det fördolda och hos mannen blev flammande eld.
Den 7 juni 1832 dimitterades Arbman från Frösö skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
