Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Fjärde boken. Säckpipan - 2. Gilliatt tränger steg för steg in i det okända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
._&_
ken att tillåta sig att klifva öfver den. Men det var icke
förbjudet för honom mer än för någon annan att i
förbigående höra de personers röster, som talade inne i rummen
eller i trädgården. Han lyssnade icke, men han hörde.
En gång hörde han de båda tjänstflickorna Douce och
Grace träta. Det var alltid ett ljud, som hade med huset
och dess invånare att göra, och denna träta stannade i
hans öron som en musik.
En annan gång urskilde han en röst, som icke var
som de andras och som han tyckte bestämdt måste vara
Déruchettes. Han tog till flykten.
De ord denna röst uttalade blefvo för alltid inpräglade
i hans minne. Han upprepade dem oupphörligt för sig.
De voro: »Var god och ge mig kvasten. »
Småningom blef han djärfvare. Han vågade stanna.
Det hände en gång, att Déruchette, utan att kunna ses
utifrån, fästän hennes fönster stod öppet, satt vid pianot
och sjöng. Hon sjöng sin älsklingsvisa Bonny Dundee.
Han blef mycket blek, men hade dock mod nog att stanna
och lyssna.
Våren kom. En dag hade Gilliatt en syn; himmeln
öppnade sig: Gilliatt såg Déruchette gå och vattna
laktukerna i trädgården.
Snart gjorde han mer än stannade. Han observerade
hennes vanor, lade märke till hennes timmar och väntade
på henne.
Han aktade sig noga att bli sedd.
Småningom, medan buskarna fylldes med fjärilar och
rosor, vande han sig att under hela timmar, orörlig och
tyst, med återhållen andedräkt, stå gömd bakom denna
mur och, själf sedd af ingen, se Déruchette komma och
gå i trädgården. Man vänjer sig vid giftet.
Från sitt gömställe hörde han ofta Déruchette tala
med mess Lethierry i en tät afvenboksberså, där det fanns
en bänk. Orden trängde tydligt ända till honom.
Hvilka framsteg han hade gjort! Han hade kommit
så långt, att han spejade och lyssnade. Ack
människohjärtat är en gammal spion!
Det fanns en annan bänk i kanten af en allé, helt nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
