Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
somnade jag, men icke i sängen, där jag lagt mig
några gånger, utan på soffan. Hela natten pinades
jag olidligt, kände åter hur min själ liksom ville
slita sig lös från kroppen. Jag lefver, har lefvat
och måste lefva, och rundt omkring mig är döden,
förintandet af allting. Hvad tjänar lifvet till? Måste
jag dö? Skall jag döda mig nu med detsamma?
Det skrämmer mig. Sitta och vänta på döden,
tills den kommer? Det skrämmer mig ändå mera.
Måste jag lefva? Hvarför? För att dö? Jag kunde
icke komma ut ur denna kretsgång. Jag tog en
bok, läste, glömde för ett ögonblick, och så kom
åter samma fråga och samma skräck. Jag lade
mig i sängen, blundade, men det blef ändå värre.
Gud har gjort detta, hvarför? Man svarar: fråga
icke, utan bed. Godt. Jag bad, bad återigen som
förr en gång i Arsamas. Men då och efteråt bad
jag på barnsligt vis, utan att tänka. Nu åter hade
min bön en mening. — Om Du finns, så
uppenbara dig för mig. Hvad är jag, hvarför är jag till?
Jag har bugat mig i stoftet, jag har läst alla böner
jag kunde, jag har själf hittat på nya. Uppenbara
Dig då. — Och jag låg stilla och väntade på svar.
Men intet svar kom, som om det icke funnits
någon, som kunde svara. Och jag förblef ensam
med mig själf. Och jag gaf mig själf svar i stället
för den, som icke ville svara. — För att lefva i det
tillkommande lifvet, svarade jag mig själf.
Hvarför då denna oklarhet, denna plåga? Jag kan icke
tro på det tillkommande lifvet. Förut, när jag icke
frågade med hela min själ, då trodde jag, men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
