Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag fasar för de långa kvällarna vid lampan,
för de än längre dagarna med hvit snö upp mot
fönsterposterna, med isblommor på rutorna, och vi
två härinne i de tre låga rummen, fyllande ut
tomrum, som ändå märkas allt för tydligt, bäddande
oss i tystnaden som under en dundyna, och likväl
så lydsnara för alla de röster, hvilka från förr dröja
i örat som vattenbruset inne i snäckans vindlar.
Jag minns en sång — ack, jag minns så
många, som jag aldrig skall kunna höra mera! —
som jag fordom älskade att lyssna till. Då låg mitt
hufvud så tryggt mot ett starkt bröst; jag hörde
slagen af ett hjärta, hvilket klappade i takt med
mitt; och de slagen voro tidens pendelgång för mig.
I vinter skall just den sång jag erinrar mig, kvida
inom mig i nynnande, brustna toner. Den skall
manas fram, när flingorna falla och skymningens
grå skuggor glida in i rummet och lägra sig i
vrå-arna for att sedan sträcka sina långa fångarmar ut
mot de två varelser, hvilka själfva förtunnas till grå
skuggor.
Den skall hviska från min heta hufvudkudde
med ironisk klang, som de små glada slädbjällrorna
på ett begrafningståg.
I synnerhet skall sista versen ljuda för mig i
långa, vakna nätter och bli till skärande hän. Barnet,
som kom ut i världen, gick vilse. Stackars, stackars
barn! Icke hjälpte det, att de vuxna, de för lifvet
vuxna, kallade det: »gamla människan». Det blef
ej gammalt, förrän sorgen åldrade det, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
