Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
— Och där vet jag en källare, byggd i själva vallen i
vilken vi möjligtvis kunna gömma oss, yttrade en av borgarna.
— Bravo! skrek Benranglet. Låt oss försöka den
reträtten! .. . Men först skola vi vänta här, så länge vi kunna, till
dess hela undre våningen brinner och även den övre blivit
antänd, så att fienden tror oss fullkomligt innebrända. Under
tiden kunna ni tjuta, ju gräsligare dess bättre. Det; skall lugna
dem och fröjda deras skurkaktiga sinnen.
Och kapten Lars och Stjernstråhle jämte de få borgarna
började upphäva tjut, så fruktansvärt ohyggliga, att håren reste
sig på en och annan av de kejserlige.
Men de flesta av dem mottogo »dödsskriken» — såsom de
trodde — med skrattsalvor och hurrarop.
— Nu stekas de uslingarna!... Nu fara de åt helvetet...
Smak på hur det där känns!... Så’na krigare! De vilja tävla
med de tre brinnande männen i ugnen. Ha, ha, ha! skränade
man om varandra.
Benranglet log och gav då och då till ett vrålande, som
kom huset att skaka i sina grundvalar.
— Tjut, gossar! Tjut! Ju värre dess bättre, ropade han.
Och avgrundskören höjde åter sina hemska läten.
Men Hjelm stod tyst.
— Varför skriker du ej? frågade Benranglet och klappade
honom på axeln.
— Det är mig likgiltigt. Jag kan lika gärna dö här som
någon annanstans, mumlade han dystert.
— Mod, min gosse! Du skall nog återfinna henne.
— Jag vill icke se henne mera, svarade han och vände sig
bort.
Men nu var det tid på att flykta till övre våningen. Hela
den nedre stod i ljusan låga och man höll på att kvävas av
röken.
I god ordning tågade de upp för trappan, borgarna
springande först, Benranglet, kommande sist, för att övervaka
reträtten, lugn och kallblodig som alltid.
Elden hade redan nått dit upp. I fönstren åt gatan slogo
lågorna in, men de åt gårdssidan voro ännu klara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
