Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fädernas gudasaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svanemöarna flögo vidare och spejade. De funno Skidbladner,
bemannadt med vaner, ligga förtöjdt i en vik. På en
klippa där bredvid satt Njord sorgsen och grubblande.
Trolldom och töcken gäckade städse hans letningar. En
gyllene ring föll nu i hans knä; han skådade upp och
såg två svanar glänsa i rymden mot de mörka, drifvande
molnen. På ringen såg han runor ristade, som sade
honom, hvar Fröj vore att finna. Skidbladner, städse
gynnadt af medvind, styrdes dit; de flyttande jättarne
öfverrumplades. Njord nedlade med egen hand det vidunder,
som under färden vaktade Fröj, och han återvände med
sin son till Asgard.
Idun, Fröja och Fröj voro återvunna åt gudarne.
Växtlighetsdiserna visade sig åter som deras vänner.
Valand, den förfärlige, var dräpt och fimbulvinterns makt
därmed bruten.
30.
HALFDANS TÅG MOT NORDEN. EGILS DÖD.
Nu kommo öfver Midgard år, som voro löftesrika
för lif och blomstring. Isfälten, som betäckte den stora
nordiska ön, smälte under solens varma strålar. Så tyst
det förut varit på de ofantliga jökelslätterna, så lifligt var
där nu, ty oräkneliga rännilar sorlade där och förenade
sig till bäckar, som gräfde sig allt djupare bäddar och
med samlad kraft vordo till åar och älfvar, hvilka
mellan grönskimrande isväggar brusade hän till hafvet. Mer
och mer drogo sig isfälten tillbaka. För hvarje år
visade sig grönskan något tidigare i dalarne och räckte
något längre. Vintern började närma sig lagstadgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
