Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhet för den gångna sammanlevnadsperioden och
förtröstan inför den kommande". Men det var inte
att undra på om förnuftet stegrade sig, ty Julius’
inskrift hade ingenting med förnuft att göra, den
var helt enkelt en besvärjelse.
Julius visste att vi var ett omaka par och jag ett
fiasko. Under de gångna krigsveckorna hade detta
klarnat alltmera och han kunde med skäl vänta att
det i fortsättningen kunde komma konflikter i vårt
liv som han inte kunde bemästra ens så pass som
han bemästrat dessa senaste. Men det skulle
inte få vara så. Julius erkände lika litet
nederlaget i äktenskapet som nederlaget vid Marne. Han
ville med förtröstan se mot framtiden, han ville
genom en ökad tvärsäkerhet i sina profetior säkra
sig vapenvila vid jultiden och fred på nyåret på
grund av det rättas seger. Sedan skulle kanske hans
fru och den svenska Sassnitzfärjan som båda kastats
ur sina banor komma i rätta spår igen. Med
guldarmbandets optimistiska inskription ville han
påverka och binda, kanske också trösta mig.
Ja denna present gick han ut och köpte trots att
han nyss haft en väldig batalj med mig som slutat
med en knapp och dyrbar seger. Genom en stark
påtryckning hade han framtvingat min yttre
underkastelse men kunde nog inte dölja för sig själv att
jag invärtes var obesegrad. Striden hade gällt mitt
officiella uppförande i Åköping, alltså det enda
område där jag skött mig hittills.
■269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
