Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
olämpningen efter den andra, och han väntade
oroligt på ett tecken, blott ett litet tecken, att han
jagade sitt villebråd på den rätta vägen; men intet
skedde.
Jo ändtligen.
Ändtligen skedde det något, och han var viss
på, att det var tecknet, just det tecken, han väntade.
Marie Grubbe tog nämligen en dag, då Karen hade
tillfogat henne en mer än vanligt närgående
förolämpning, en styf, stark lädertöm i sin hand, gick genom
huset till den kammare, der Karen just sof sin
middagssömn, stängde dörrarna till inifrån och gaf den
uppskrämda skökan ett godt kok stryk med den
tunga tömmen och gick derpå lugnt tillbaka till
vestra kammaren, midt igenom allt det mållösa
tjenstfolk, som Karens skrik hade tillkallat.
Ulrik Frederik var nere i staden, då det skedde;
Karen skickade konom strax bud, men han
förhastade sig icke med att komma; först helt sent på
eftermiddagen hörde den väntande Karen hans röst
på gården.
Hon sprang ned till honom, men han sköt henne
fogligt, men bestämdt till sides och gick rakt upp till
Marie Grubbe.
Dörren stod på glänt — då var hon väl icke
der inne.
Han stack in hufvudet, viss om att finna rummet
tomt, men hon var der, hon satt vid fönstret och sof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
