Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
heter, under det hans små, vattblä ögon och hela
hans spinkiga lekamen, tydligt som klara ord, talade
och sade: se, alla vända honom ryggen, men icke
jag, med fara för kunglig vrede, för drottningens
misshag, tröstar jag den öfvergifna! Jag sätter mitt
trofasta bröst mot... åh, hvad han kände det väl,
allt sammans, allting, det hela.
Han tog fel.
Kungen mottog honom med ett latinskt ordspråk,
hvilket var ett omisskänligt kännemärke på, att han
var gladt stämd, och Marie reste sig och gaf honom
handen som vanligt, litet kallare må hända, litet
mera afmätt, men i alla fall helt annorlunda, än han
hade väntat det.
Icke heller då de blefvo ensamma, häntydde hon
med så mycket som ett ord på deras möte i Lynge,
och Ulrik Frederik förundrade sig misstroget
deröfver; han visste icke rätt, hvilken tanke han skulle
göra sig om denna besynnerliga tysthet.
Han ville nästan hellre, att hon hade talat!
Skulle han locka henne till att tala, tacka henne,
derför att hon hade tegat, göra bot och bättring och
leka den leken, att de blefve försonade igen?
Han tordes icke rätt pröfva på det, ty han hade
lagt märke till, att hon då och då i smyg såg bort
på honom, med ett sådant sällsamt uttryck i sina
ögon, en lugn, mätande, genomträngande blick, full
af stilla undran och af kylig, nästan hånande
nyfikenhet. Icke en skymt af hämd eller hat, icke en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
