- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
FREDRIKA BREMER
Då förföljde jag honom, och min dom blev, att, ehuru
av honom föraktad, förkastad, dock vara tvungen att
älska honom, att icke kunna andas utom i den eld, som
förtärde mig. Kärleken till honom blev mitt straff.
Den har böjt, men bättrat min själ. Bruno tålte mig
nära sig — tålte stormvinden, som kringbrusade hans
liv med aldrig vilande oro. Det gav mig kraft att leva,
ja, att hoppas ännu återvinna det hjärta, som jag
förlorat. Därför följde jag honom till det land — i vars
jord jag snart skall vila. Bruno fäste sig vid Serena,
och nu ville han skilja mig vid sig. Han tillbjöd mig
rika gåvor och bad mig återvända till mitt
fädernesland. Det låg icke blott önskan, det låg befallning i hans
krossande ord. Jag låtsade samtycka, men beslöt att dö.
Vilda voro mina känslor. Kall var vinterkvällen, då jag
ville göra slut på mitt liv — Bruno var hos sin fästmö,
jag allena i mörka skogen — kall var vinterkvällen,
och därför var väl mitt blod så stelt, min hand så
domnad — den ville ej lyda. — Då beslöt jag att se honom
och henne — jag sprang — jag såg honom och henne
— då gjorde svartsjukan min hjärna vild; — det
övriga veten I! Ännu en gång förlåten, ännu en gång
hören dessa ord: jag har intet att förebrå Bruno —
men mycket att bedja honom förlåta mig! Han
förtjänar er dotterdotter, och i de okända rymder, dit min
ande går, skall jag välsigna honom och henne. Om I
förlåten mig, så räcken mig edra händer, att jag må
trycka dem till mina läppar. Om I förlåten mig, då
sägen mig, att I icke viljen hindra den förbindelse, som
mitt brott hotade att lösa! Given den ångrande, den
döende denna sista tröst!"
Hagar tystnade. De gamla tu räckte sina händer och
talade till henne försoningens ord. Därpå, då Hagar
tycktes vara mycket matt, avlägsnade de sig sakta.
Hagar överväldigades av en ögonblicklig vanmakt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
