Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
332 Gotländska folklyunet.
det ena med det andra, gör att farsgubbens «dalrar» icke få mögla i
hans förvar, utan måste «her aus», sedan gubben några gånger vändt
dem i näfven. Han är svag, hedersgubben, för mor och döttrarna.
Ännu räknar en stor del af allmogen i dalrar. Den, som
ej är van dervid, tror i början, när man hör talas om tolf, femton,
tjugu tusen, att det är betydliga summor, ty man tänker att det
är riksdaler, tills man kommer under fund med att det är daler
som menas, i tanken valverar beloppen och ser dem nedsjunka till
två, tre tusen riksdaler. Gotlands jord är till större delen
hypotiserad och graverad, många hemman äro öfverlastade med inteckningar
till hemmanets hela värde. Så snart ett par mindre goda år inträffa
efter hvarandra är mångenstädes nöden för handen och cessioner höra
till ordningen för dagen. Detta är följden af Gotländingens
olyckliga grannlåtsbegär och svaghet för lyx.
Detta fel är tyvärr ej hans enda. Hans fridsamma, godmodiga
lynne, i sig sjelft så älskligt, urartar stundom hemma i huset till
flathet, så att barn och tjenstfolk brista i den vördnad, de borde visa
föräldrar och husbondfolk. Det är ingalunda ovanligt att höra de
förra tilltala de sednare med benämningarna «J» och «Er», lägga sig
uti deras samtal med andra och, oåtsporda, gifva sin mening tillkänna.
Mången hederlig och eljest duktig gotlandsbonde vågar ej afgöra
någonting förr än han förut inhemtat husrådets eller familjerådets
mening, och detta består, utom hustru och föräldrar, om sådana
finnas i huset, ibland äfven af barnen, ja stundom äfven af tjenarne,
med ett ord husets samtliga hjon, hvilka med ett gemensamt namn
kallas «oe fålki», d. v. s. vårt folk, husets folk. Derföre får man rätt
ofta till svar, när något förslag göres bonden: «Ja skall nämne um
dä för oe fålki», «Ja vejt inte hva oe fålki vill», «Ja ska höjre hva
fålki sär» etc. (jag skall nämna det för husfolket, jag vet inte hvad
husfolket vill, jag skall höra hvad husfolket säger). Ibland säges
också endast «fålki», icke «oe fålki», då menas vanligen
husbondfolket.
Många undantag gifvas, men i allmänhet är — såsom ock af
det nyss anförda synes — vår hederlige Gotländing för litet herre
i sitt hus och det får han oftast sjelf bo trångt för. Det tyckes
mången gång som om barnen hade svårt att tåligt afbida den tid,
då de, efter föräldrarnes död, med arfsrätt tillträda egendomen.
Barnen öfvertala derföre ibland föräldrar och svärföräldrar att, medan
desse ännu äro raska och arbetsföra, öfverlåta deras fasta och lösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
