Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gotländska folksägner. 319
hände vid samma bröllop att på qvällen första bröllopsdagen det
inkom en objuden gäst, som man i början ej kände till, men vid närmare
påseende befanns det vara brudens förre man, som återkommit lika
hastigt och oväntadt som han försvunnit. Allmän förvåning och
uppståndelse! Han redogjorde nu för sin bortovaro. Handen, han
så obetänkt fattat uti, tillhörde en hafsfru, som drog ut honom ur
fiskarboden och ned i djupet. Der lefde han hos hafsfrun och glömde
allt hvad som förut varit honom kärt, tills hon en gång yttrade: «I
qväll dammar det vid Kinnare». Då vaknade hastigt minnet af hans
hem och af hans unga maka, och han utbrast: «Då står visst min
hustru brud!» Hafsfrun medgaf att så var. Han intogs nu af
en innerlig längtan att återse sin hustru och bad hafsfrun att få
komma upp för att beskåda sin förra maka som brud. Hafsfrun,
som till en början ej ville bifalla hans begäran, gaf slutligen vika
för hans förnyade böner, men förbjöd honom att gå in i huset («in
under takbjelken»). Han lofvade att hörsamma detta, men när han
återsåg sin hustru i hennes bruddrägt, förmådde han ej motstå sin
längtan utan ingick i huset, der han också blef qvar, men sjuknade
genast och dog tredje dagen derefter. Hafsfrun, som förgäfves
återfordrat honom, borttog i sin vrede halfva takresningen uti en
stormvind.
Vi lära häraf hvilka funder denna listiga siren, «hafsfrun»,
fordom brukat; men släppa henne nu ifrån oss ned i hafvets djup och
taga i stället fatt på «de små», det är elfvorna.
«De små under jorden» tros ännu emellanåt flytta sina boställen
från ena stället till det andra, och denna flyttning ser för menniskors
ögon ut som en hvirfvelvind, hvilken plötsligt visar sig midt i
sommaren när det är alldeles stilla och lugnt väder samt varmt. De tillfoga
ännu ofta menniskorna skada genom sina skott, ifall man kommer i
vägen för dem, lägger sig till hinders för dem eller kastar sitt
vatten i deras väg, eller på annat satt förtörnar dem. Derföre bör man,
om man lägger sig på jorden, antingen slå kors under sig, hafva
stål under hufvudet eller spotta på marken och säga: «tvi! allt ondt
af mig på dig!» ty då blir deras makt att skada omintetgjord. De
vilja gerna byta till sig menniskors små barn, och så länge barnen
ej äro kristnade kunna elfvorna det, ifall man låter elden i ett rum,
der sådant barn finnes, slockna; derför låter allmogen gerna kristna
barnen så fort ske kan, vanligen en, två eller tre dagar efter sedan
barnet blifvit födt, och under tiden, så länge det är okristnadt, bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
