Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 18. Sista året af Norbys höfdingetid eller 1525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danska allmogens tillgifvenhet för Kristian 2. 261
som riksråden Anders och Eske Bille samt deras båda följeslagare,
Mikael Brockenhus och Sebastian Frölich, begingo mot Norby, hvars
berättelse derom vi intagit; men äfven om denna tilldragelse skulle
inträffat efter det svenska angreppet och Norbys underkastelse,
hvilket vi ej hålla troligt, enär, om Norby hade varit genom aflagd
trohetsed förpligtad att lyda Fredrik, de danske herrarne såsom
Fredriks ombud kunnat våga gå mera Öppet till väga och ej behöft visa
sådan bakslughet eller underhandla med Norby, ej heller denne då
med skäl kunnat taga dem till fånga: — så kunde Norby väl svårligen
bevisa, att de derutinnan handlat på konung Fredriks befallning, och
således ej deraf få laglig anledning att bryta sin aflagda trohetsed,
hvadan vi ej kunna bifalla Paludan Müllers mening. När de herrar,
hvilka varit Norbys fullmäktige och på hans vägnar svurit konung
Fredrik trohetsed, märkte, att Norby ej ville hålla samma ed, rymde
de från honom och Gotland uti en båt och begåfvo sig till
Danmark, men före sin afresa lade de på högaltaret i S:t Mariæ kyrka
konung Fredriks åt Norby gifna skyddsbref och ställde derbredvid ett
påtändt ljus. Så berättar Strelow.
Norby kunde lätt inse: dels att, sedan han undandragit sig den
underkastelse under Fredrik, han af nöden sett sig tvungen att
vidtaga, men hvarifrån konungens brytande af deras öfverenskommelse åter
befriat honom, han ej länge skulle få sitta oantastad på sin ö; dels
att denna ö erbjöd för obetydliga resurser till motstånd. Han måste
derföre, i stället för att afbida anfall, sjelf anfalla och välja till
krigsskådeplats ett land, som gaf honom större fördelar än Gotland. Hans
plan, den han behöll för sig sjelf, var i högsta måtto djerf. Den
åsyftade att föra kriget in i det egentliga Danmark samt att
uppresa allmogen mot adeln och den af adeln tillsatte konungen,
Fredrik. Danska bondeståndet hade af den öfvermäktiga och
öfvermodiga danska adeln försänkts i träldom och förlorat sin urgamla
frihet. Kristian 2, så tyrannisk och despotisk han än var, hade dock
en stor förtjenst: han gynnade allmogen, ville befordra dess bästa,
lossa dess träldomsok och lyfta den ur slafveriet. Hans våldsamma
åtgärder voro riktade mot adeln och dess sturska tjenare, icke mot
den förtryckta allmogen; derföre var han ock lika älskad af den som
han var hatad af adeln. Hade Kristian, när adeln afsatte honom,
icke låtit skrämma sig och tappat hufvudet samt flytt sin väg, utan
stannat qvar, upptagit striden med adeln och kallat allmogen till sin
hjelp, så hade denna med all säkerhet rest sig och ett utrotningskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
