Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 17. Severin Norbys höfdingetid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
256 Mötet i Malmö 1524.
synnerligast den äldste i rådet, rikshofmästaren Thure Jönsson Roos,
att, såsom ärlige svenske män, påstå Sveriges rätt, hvilket väl han,
liksom de öfriga, lofvade, men sedan de anländt till mötet, läto
Danskarne i tysthet herr Thure förstå, att, ifall han för ifrigt stode
på Sveriges rätt ifråga om Gotland, skulle han icke göra sig för
säker om att få ostörd innehafva de gods han egde inom danska riket.
När på mötet frågan om Gotland skulle företagas, uppstod den äldste
af danska riksråden, herr Anders Bille (densamme som var med om
att söka lura Norby, men i stället sjelf blef lurad af den djerfve
sjökungen) och förmälte, att det vore egentligen han och den äldste af
de svenska rådsherrarne, herr Thure Jönsson, som hade fullt reda på
och kännedom om saken, ty de andra rådsherrarne voro alla yngre
än dessa två, konung Gustaf vore ock en ung man (han var likväl
då 35 år fyllda eller åtminstone nära 30, ty födelseåret uppgifves
vanligen till 1490, ehuru äfven 1496 uppgifves såsom det år han
blifvit född) och hvad beträffade kung Fredrik, så hade han tillbragt
sin mesta tid i Holstein och kunde således ej hafva så noga reda
på förhållandet. Herr Thure Roos och herr Anders Bille skulle alltså
framställa Sveriges och Danmarks anspråk på och rättigheter till ön.
När nu den svenske rikshofmästaren fick ordet för att föra Sveriges
talan, stammade han och hostade och visste ej hvad han skulle säga
och tystnade slutligen; men då reste sig konung Gustaf och, vändande
sig till den gamle danske rådsherren, yttrade han: «Betänken eder
väl, herr Anders Bille! Veten J icke att en ung man kan spörja
(forska) så långt tillbaka, som en gammal kan minnas?» Derpå förde
han sjelf Sveriges talan och visade dess rätt till Gotland med så
tydliga och klara skäl, att de danske herrarne ej kunde vederlägga
honom utan måste tiga; men, trots detta kungliga försvar för
Sveriges rätt till Gotland, förstodo Danskarne, trogne sin gamla politik,
att aldrig medgifva denna rätt, utan alltjemt uppskjuta det slutliga
afgörandet, att äfven nu få frågan uppskjuten till ett nytt möte, som
skulle hållas nästföljande år 14 dagar efter pingst i Lübeck, der
denna och öfriga frågor, som ej på mötet i Malmö blifvit afgjorda,
skulle skärskådas och afgöras af Danzigs och de vendiska
hansestädernas (Lübeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund och Lüneburg)
ombud. Hvad som förmådde konungen att, mot hans vilja, ingå
härpå, var det öppna medhåll Danskarne på mötet i Malmö fingo af
de s. k. medlarne, hansestädernas ombud, hvilka, vare sig i följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
