Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 12. Gotland under Erik 13 af Pommern. — Svenska invasionen 1448 och 1449. — Grens och danska konungens förrädiska beteende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
198 Kristian bryter öfverenskommelsen och tänder eld på Visby.
Emellertid ansåg man nu fred eller åtminstone vapenstillestånd
ega rum på grund af den undertecknade, beseglade och besvurna
förening, som ingåtts uti Vestergarn mellan svenske
öfverbefälhafvaren och konung Kristians högste män, naturligtvis med konungens
vetskap och bifall, ty han, var sjelf på flottan utanför Vestergarn,
och hvarken kunde hans befälhafvare, junker Gerhard och Olof
Axelsson, våga afsluta föreningen utan hans tillåtelse, eller underlåta att
gifva honom kännedom om vilkoren, då, i händelse han vägrat
godkänna dem, det varit Danskarnes skyldighet att derom underrätta
Gren, så att Paludan Müllers försök att bemantla Kristians
trolöshet, genom andragandet af att «Kong Christiern maaske ikke havde
ratificeret det beseglede og besvorne Forlig», tjenar till intet. Då
började kungen helt oförväntadt att landsätta trupperna. Magnus
Gren började nu ana oråd (eller låtsade åtminstone så) och sporde
Olof Axelsson hvad detta skulle betyda och om öfverenskommelsen
ej skulle gälla. Tott sökte då lugna honom och försäkrade att
kungen skulle hålla öfverenskommelsen eller ville Tott ligga död för
kungens fötter. Icke desto mindre ryckte Kristian med sin här för
Visby och, framkommen dit den 28 Juli, fordrade han af
borgmästare och råd att staden skulle hylla honom. Hvad rätt hade han
väl att begära det, då frågan om hvilket rike Gotland skulle
tillhöra, borde, enligt den ingångna öfverenskommelsen, förut afgöras
af Sveriges och Danmarks råd på ett möte? Också svarade
borgmästare och råd, att staden hyllat svenske konungen samt bådo
derföre hans nåd att icke besvära dem med en dylik begäran. Detta
var ett tydligt och rent svar, men det behagade icke kungen. Han
blef vred och antydde dem att de skulle besluta sig fort («fatte sig
kort» — det hade de ju gjort), ville de icke hylla honom, så skulle
de. Han brydde sig ej om hvad som blifvit dem lofvadt. Rådet
begärde nu att få gå in i staden för att inhemta menighetens vilja
(det var således utanför stadsmuren samtalet hölls) och detta lär
beviljats dem, ty rådet aflägsnade sig i sådant ändamål; men nu
visade Kristian en trolöshet, som man aldrig kunde förmoda af en
kristen konung och ärlig man. Medan rådet sammankallade
menigheten för att öfverlägga, antändes staden af de der inqvarterade
Danskarne och konungen med sin här bestormade och besteg
murarne, intog staden samt anställde ett fruktansvärdt nederlag på både
de fredliga borgarne och de svenske krigarne. Det är efter en dansk
författares (Paludan Müllers) framställning om denna tilldragelse vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
