Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 7. Fortsättning af Folkungaättens regeringstid. — Konung Birger Magnusson och Gutarne. — Olyckorna och motgångarna under 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
128 Gotlands ställning till Sverige i 14:e seklet.
Efter Birgers afresa styrde Matts Kettilmundsson öfver till
Gotland midsommartiden antingen år 1319 eller 1320 (sannolikast
sistnämnda), höll räfst med åtskilliga Birgers medhållare, afskaffade
åtskilliga af Birger pålagda skatter samt tog trohetsed af staden och
landet.
Matts Kettilmundsson stod i spetsen för rikets styrelse i femton år
(1318 —1333) och gjorde det med klokhet och kraft, men, vare sig
att hans klokhet och kraft ej förmådde hindra det eller att han var
mera partiman än statsman, så steg under hans styrelsetid adelsväldet
(aristokratien) till en betydlig höjd, och under 200 års tid eller till
dess att Gustaf 1 erhöll makten, var det den mäktiga och krigiska
adeln som innehade den samt till- och afsatte konungar. Att
folkfriheten ej helt och hållet gick under i Sverige, dertill voro
Engelbrekt, Sturarne och Vasa, desse ädle fosterlandets och frihetens
kämpar, samt Christian tyrann, som satte yxan till roten af adelsväldet,
skuld; de beredde vägen för Gustaf den förste.
Det var tydligt att den styrande svenska aristokratien ej kunde
med särdeles välvilja omfatta Gotland, der ett fullkomligt motsatt
styrelsesätt rådde, der demokratien (folkväldet) fått fritt utbilda sig
och der ingen adel fanns, ej heller adeliga fästen och gods. Som
Sveriges regenter under samma 200 år voro, med undantag af
Margareta och Sten Sture den äldre, beroende af adeln och för det
mesta svaga konungar, så kunde Gotland just icke mycket trygga sig
vid det beskydd samma land, såsom ersättning för de skatter det
utbetalte till honom, var berättigadt erhålla af Svea konung.
Fjortonde seklets politiska tilldragelser ådagalägga ock, att detta skydd
ej var mycket att lita på. Nämnde århundrade var i många
afseenden olyckligt och förderfligt för Gotland, bragte det från sin fordna
välmåga och stora anseende samt gjorde ända på dess urgamla
frihet och sjelfständighet. De politiska olyckorna voro ej de enda,
äfven naturtilldragelser bidrogo i betydlig mån att utarma landet.
Pest och hungersnöd, jordskalf, grufliga vintrar, förfärliga eldsvådor
hemsökte, jemte krig och fiendtliga infall, landet under nämnde
sekel och började redan i slutet af det 13:e. Liksom om dessa
olyckor ej varit tillräckliga, måste äfven inre split och tvedrägt
tillkomma. Det var stormålder, blodålder, svärdsålder, som vidtog när
guldåldern slutade. Åren 1291 och 1292, särdeles sistnämnda år,
voro vintrarne utomordentligt stränga, så att man kunde rida öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
