Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cachelin hade blifvit lugnare till följd af det hopp,
han åter såg spira upp omkring sig. Han kände sig
helt belåten, drack sitt vin oblandadt, åt mycket, och
många gånger föreföll det honom i skymningsstunden,
som om en poetisk känsla vaknade inom honom, denna
obeskrifliga förnimmelse, som bemäktigar sig till och
med den mest prosaiska människa vid åsynen af
solstrålarnas lek bland trädens löfverk, vid en solnedgång
bakom fjärran höjder, medan ett återsken af purpur
faller på flodens vatten. Han förklarade:
»När jag ser något dylikt, då tror jag på Gud; det
riktigt kryper i mig, och jag blir helt besynnerlig till
mods, alldeles som om man stoppat ned mig i ett bad,
och efteråt vill jag helst skrika.»
Under allt detta blef Lesable allt bättre och bättre.
Då och då kände han en längtan, som han icke känt på
länge, en längtan efter att springa omkring, att vältra
sig i gräset som en ung häst och att skrika högt.
Nu ansåg han tiden vara inne, och de firade en
verklig bröllopsnatt, på hvilken följde en smekmånad
full af ömhet och hopp.
Slutligen upptäckte de, att deras försök icke haft
någon påföljd, och att de bedragit sig i sina
förhoppningar.
Detta gjorde dem djupt nedstämda. Men Lesable
förlorade icke modet, utan gjorde öfvermänskliga
ansträngningar. Hans hustru, som hyste samma
förhoppningar och darrade af samma fruktan och dessutom
hade hetare blod, lånade sig gärna åt dessa försök och
sökte oafbrutet underblåsa hans slocknande kärlekslåga.
I början af oktober återvände de till Paris.
Nu blef lifvet svårt för dem, ovänliga ord byttes,
och Cachelin, som vädrade hela historien, pinade dem
med gamla, grolva, gemena soldatkvickheter.
En tanke förföljde dem oafbrutet, förtärde dem,
eggade dem till ömsesidigt groll, tanken på arfvet, som
de icke kunde bli delaktiga af. Nu blef Cora oförskämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
