Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sängen n:r 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bodknodd. Men i uniform var han oemotståndlig. Han
hade för öfrigt också ett vackert ansikte, en smal, böjd
näsa, blå ögon och slät panna. Tyvärr var han skallig,
utan att han någonsin kunnat begripa, hvarför hans hår
fallit af. Han tröstade sig med, att en flott mustasch
och en litet skallig hjässa passa mycket bra
tillsammans.
Han föraktade hela mänskligheten i allmänhet, men
det fanns många grader i hans förakt.
Först och främst existerade alla civila alls icke för
honom. Han såg på dem på samma sätt, som man ser
på djur, utan att skänka dem större uppmärksamhet, än
man i regel låter komma sparfvar och höns till del.
Blott officerare räknades här i världen, men han hade
icke samma aktning för alla officerare. Öfverhufvud
taget respekterade han blott dem, som togo sig bra ut,
ett ståtligt yttre måste vara en militärs första och
väsentliga plikt. En soldat måste vara en hurtig karl af
bara tusan, en käck gynnare, skapad för krig och kärlek,
en man med solida nerver, stark skäggväxt och starka
händer, ingenting annat. Han delade den franska
arméns generaler i åtskilliga klasser, i förhållande till deras
växt, deras hållning och skäggprocenten i deras ansikte.
Bourbaki stod för honom såsom samtidens störste
krigare.
Han log hånfullt åt de korta och tjocka
infanteriofficerarna, som blifva andfådda af att marschera, men i
synnerhet hyste han en oöfvervinnelig, till motvilja
gränsande antipati för »kräken från polytekniska institutet»,
som han kallade dem. De små magra, tafatta, oviga och
glasögonförsedda männen voro efter hans åsikt lika litet
skapade att bära en uniform som en kanin till att läsa
en mässa. Det var honom en gåta, att i armén tåltes
sådana missfoster, som trampa omkring likt krabbor på
sina tunna ben, icke dricka, icke ha ordentlig aptit och
tyckas föredraga ekvationer framför vackra flickor.
Kapten Epivent hade alltid lyckan med sig hos det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
