Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den andre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
kor och även åt honom räckte godbitarna. Under tiden
slamrade hustrun med kokerskan och barnjungfrun,
och stannade professorskan händelsevis i dörren,
erhöll även hon sin andel. Språket ägde ej ord nog
kraftiga att beskriva Betulanders förträfflighet. Han
kunde allt, laga kläder och lappa skodon, han byggde
hela hus och odlade de raraste blommor. Och så lärd
han var sedan! Han kände ju de utländska namnen
på varje liten ört för att inte tala om träd och buskar.
Så kom omsider hösten. Professorn flyttade in till
staden med sin familj och det sista han ropade från
fördäck, när båten lade ut, var:
»Tack, för i sommar, Betulander! Vi två har gjort
vår sak bra!»
Inte ett ord sade han åt pojkarna Österman, och
de voro dock ett par hyggliga och bra karlar.
Andersson och Öman, som också stodo och hängde på bryggan
såg han icke ens. Betulander spände vadorna och satte
näsan i vädret, när han gick hem.
»Åhja», sade gumman Westergren bakom honom,
»var lagom stursk, min gosse, det blir väl vinter i
år med.»
Betulander höjde nedlåtande på axlarna, han vålade
sig inte en gång att täppa till munnen på de
kringstående. Men han log faderligt gillande, då
Waldemar, gossen hans, räckte ut tungan åt dem.
Hemkommen satte han sig att syssla med
blompressen, som professorn skänkt honom jämte en hög
gråpapper. Nu visste Betulander vad han ville, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
