Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medvetandet slocknade, få säga honom, att hon dog för hans
skull. Hon ville känna hans hand, som höll
hennes, när mörkret kom, in i det sista få tro, att ej
lifvet bedragit henne.
Det skar som knifvar i mannens bröst, när han
hörde henne säga orden »dö hos dig», och i det
han lyfte henne upp och talade till henne som till
ett barn, halft bar, halft ledde han henne in i
sängkammaren, där han lade henne till sängs. I en
blink såg han den tömda flaskan, som stod kvar
på toaletten. Han tog den i sin hand, läste på
etiketten samt lade hastigt ned den i den öppna
lådan, hvilken han stängde. Och när verkligheten i
denna situation nu var honom klar, vände han sig
om för att gå. Då hörde han åter hustruns röst
bakom sig:
— Gå icke, jag ber dig, gå icke.
Åter kom misstanken öfver honom, och han
svarade kort:
— Jag måste.
Hon förstod, att han misstänkte henne för att
hafva sökt upp honom i afsigt att blifva räddad.
Och i det hon reste sig upp i bädden och fäste
sina stora ögon på honom, sade hon högtidligt, som
om hon aflagt en ed:
— Jag trodde, att du skulle låta mig dö.
Han visste ej, hvad han skulle svara. Hela
hans människa var i uppror och i det han kastade
en paletå öfver sin oordnade klädsel, rusade han
utför trappan.
Klockan var tu på natten, och det rägnade.
Men han kände det icke. Han gick på måfå gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
