Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Vän! Tänk dig’ min förtviflan och bilden af denna skugga
och af tanken i min tillintetgörelse, att jag själf hade tillintetgjort
mitt lifs mål. Det är sant, jag hade verkligen genom min skuld
förlorat målet i mig själf. Det är Gud, som åter gifvit mig det,
sedan jag verkligen förlorat det. Jag förfelade det sju gånger och
ännu sju gånger, till och med när det såg ut som om medlet
därtill blifvit lagdt tillrätta i mina händer som för ett barn, ack, jag bar
mig så dumt åt, som ingen skulle gjort. Det’ gick mig i lång tid
så, som det icke skulle gått någon annan. Ej allenast stodo mig i vägen
för uppnåendet af mitt mål min alltsedan barnaåldern totala brist
på utbildade praktiska färdigheter och ett ofantligt missförhållande
mellan min viljas omfång och mina krafters skrankor. Jag blef
också därtill med hvarje år allt mer olämplig till allt det, som syntes
väsentligen nödvändigt för det yttre uppnåendet af mitt mål.
Men är det min skuld att förloppet af ett allt mer och mer
nedtrampadt lif redan länge ej tillät mig gå den minsta lilla
väglängd med lugnt hjäirta. Är det min skuld att uppmärksamheten
från de lyckliga eller endast från de ej elända redan sedan länge
är utslocknad från min själ som spåren af en i djupet nedsjunken ö.
Är det min skuld att människorna rundt omkring mig, ack, redan
sedan länge tillbaka, ej sågo något annat hos mig, än att jag var en
blödande, nedtrampad, på landsvägen utkastad känslolös varelse, hos
hvilken lifvets mål är såsom ett sädesax, hvilket mellan törnen, tistlar
och vassrör, alltid med dödsfara att kväfvas, skjuter upp i höjden.
Är det min skuld att mitt lifs mål nu står inför mig som en kal
klippa i floden, från hvilket det framkvällande vattnets eviga anfall
bortspolat det sista spåret af den sköna jord, som förut betäckt den.
Ja, vän! Det är min skuld, jag känner den djupt och böjer
mig i stoftet, visserligen ej för de illasinnades omdöme, icke som
en af en getingsvärm omhvärfd människa utan för min egen bild
och det ipre värde, till hvilket jag hade kunnat upphöja mig, om jag
midt under mitt förlorade lifs eviga natt hade kunnat höja mig öfver
mitt öde och öfver de dagars fasa, under hvilka sannerligen allt,
som gläder och höjer; människonaturen, fullständigt försvunnit rundt
omkring mig, och allt, allt, som förvirrar och drager ned henne
oupphörligt och oafbrutet trängde sig på mig och med hela sin
makt störtade sig öfver mitt hjärtas svaghet, hvilken i mitt hufvud
ej fann någon motvikt mot de intryck, som söndersleto det. Dock
är det min skuld, vän, jag, har själf skulden till hela min olycka.
Jag hade kunnat motverka den, jag hade bort göra det, och jag kan
säga, jag har velat det, om jag kan kalla det vilja, som ej är utfördt.
Så mycket är emellertid sant, jag har blifvit gammal och mina dagars
elände har bragt mig nära grafven, innan den fullständiga förstörelsen
af mina nerver alldeles bragte mig ur jämvikten, och mitt eget sista
inre uppror lät mig kasta bort mig själf jämte människosläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
