Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 NATALY VON ESCHSTRUTH
Hur har jag icke tecknat henne med helgonglorian om
pannan och förkättrat henne i gemenskap med
prinsessan ’Sylvia! Hur har jag icke kastat löjlighetens
fcrbannelse över paviljongen och stoltserat då stora
världens föraktliga publik applåderade mina pojkstreck! O
Reimar! Varför fanns ingen som ryckte pennan ur
min hand? Varför måste den här dagen komma för
att ställa mig så liten och usel framför denna ädla dam
och för att pressa tårar av skam och ånger ur mina
ögon! Varthän jag blickar, ser jag mig förödmjukad,
Varför betalar man mig icke lika för lika? Varför
pinar man mig med ett ädelmod, mot vilket jag icke
kan försvara mig och vilket fyller mitt bröst med
bittrare kval än den stora mängdens ilska och hat, vilket
jag med stolt panna kan trotsa?
Mina fienders förtal stålsätter mitt mod att utan
fruktan möta det, men den glömska och förlåtelse jag
icke förtjänat av dem som jag förolämpat, den tynger
mig gräsligt och visar mig först vilken eländig karl
jag är och hur djupt det fall var som kastade mig ned
för deras fötter!
Hela hans naturs passionerade upphetsning kom
till utbrott, och bävande av smärta och blygsel
pressade Giinther sitt ansikte mot stolkarmen.
Då gick Hattenheim fram till honom och lade sin
hand lugnande på vännenns glödande panna. Han
talade till honom som till ett barn.
— Och vad ville således hertiginnan dig?
frågade han slutligen då Giinther energiskt rätade upp sig
och strök håret ur pannan.
— Hon gav mig ett rekommendationsbrev till den
berömde målaren P. i Munchen, svarade den unge
greven med sammanbitna tänder. En man så berömd,
att det betyder lika mycket att vara hans elev som
att ha fullmakt på mästerskap i fickan, Med ett enda
slag skall jag uppnå det, som andra måste sträva efter
under långa år. Om han antager mig som elev, sker
det endast av tillgivenhet för hertiginnan. Jå, Marie
Christiane går så långt i sin ofattbara godhet, att hon
vill betala timmarna för mig, fastän hon vill låta mig
tro att professorn gratis undervisar mycket begåvade
men obemedlade elever. Hon är nog finkänslig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
