Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 201
— Vad rättighet har ni att göra mig en sådan fråga,
vad rättighet har ni att blanda er i mina angelägenheter?
Med högburet huvud stod hon som en drottning
framför honom; det klara månskenet belyste hennes
förtjusande ansikte, över vars gyllene lockar vinden
fläktade den svarta spetsslöjan.
— Vilken rättighet? Han bet ihop tänderna. Nå,
jag tänkte att en vän nog kunde ha den rättigheten.
— Vad ni tänker är absolut icke bestämmande för
mig. Josefine gick hastigt vidare in på den livliga
Bel-levuegatan. Och jag hoppas ensam kunna göra mina
anordningar utan att behöva avlägga någon räkenskap.
Begreppet vänskap är ofantligt vidsträckt och alldeles
icke identiskt med en förtrolig rådgivares privilegium.
Skulle jag erkänna er som en sådan, hade jag väl redan
utan er diktatoriska uppmaning givit er ett meddelande;
att detta icke skett visar er väl bäst vilken ställning
ni intager gent emot mig.
Stel som en stenbild stod han bredvid henne; över
hans huvud flammade lyktorna på villa Carolina.
— Detta svar kan icke missförstås, sade han sakta,
och det mest plågsamma är, att jag har förtjänat det!
God natt, min nådiga fröken, förlåt mina obetänksamma
ord — om ni ännu räknar mig bland de mäinniskor,
vilka man bevärdigar med en vänlig tanke.
Han hälsade kort och ceremoniöst, en ljusstråle föll
ännu på det bleka ansiktet, isedan gick han med fasta
steg åter in i mörkret. — — —
Uppe i sin lilla tysta kammare låg Josefine på, knä
och grät heta tårar på de knäppta händerna.
Med huvudet stött mot handen och en kort pipa
mellan tänderna satt Hattenheim i sitt rum och läste.
Vinden susade utanför fönstret och pep i skorstenen,
på gatan hade det blivit mycket stilla, endast enstaka,
hastiga steg ljödo mot trottoarens stenläggning,. Porten
rycktes upp och slogs hårt igen, sedan smällde
Hatten-heims tamburdörr och nästa ögonblick Öppnades dörren.
Något förvånad lyfte Reimar huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
