Ensam och tydligen intagen av en allvarlig överläggning med sig själv, gick vice pastor Ekberg fram och tillbaka inne å sin expedition i Bärnhult. På skrivbordet låg, vårdslöst kastat, ett nybrutet brev, framför vilket pastorn då och då stannade, skakade på huvudet och mumlade några ord för sig själv. Efter en stund inträdde fru Linda Ekberg, pastorskan, som, då hon upptäckte missnöjet i sin makes blickar, genast frågade vad som stod på.
- Jo, nu kan jag meddela dig, att om några dagar ha vi dem även här, svarade pastorn.
- Vilka menar du, Albert?
- Baptisterna vet jag! Villoandarne, som grasserat i Eby i nära tre veckor.
- Och huru vet du det, sporde fru Linda och slog sig för sitt bröst.
- D:r Åvall har skrivit till mig om det.
- Kära Albert, så ledsamt. Får jag läsa brevet?
- Ja, var så god. Det är minsann inte för trevligt!
Fru Ekberg tog brevet och läste:
»Eby d. 30 aug. 18-
Bror Ekberg!
Jag anser det vara i enlighet med min ämbetsbroderliga plikt att underrätta dig om, att två baptistpredikanter - de lära för övrigt vara den ene en skomakare, den andre smed till yrket - vilka här en tid predikat sin sekts farliga läror, ämna härifrån resa till Bärnhult för att där fortsätta sin vilseförande verksamhet. Att, sedan de väl kommit in bland folket och börjat predika, öppna strid emot dem är nästan fåfängt - det har åtminstone jag fått erfara. Det vore därför bäst, om du på något sätt kunde förekomma deras intåg i Bärnhult. Jag har hört att någon av dina församlingsbor icke allenast skall hava inbjudit dem till B., utan även lovat öppna lokal för deras verksamhet. Vem denne är, kan jag ej bestämt säga, men det torde ej vara omöjligt för dig att snart få reda på.
Du och din hustru äro kärt hälsade från oss.
Din förbundne
Hugo Åvall.»
- Nå vad tycks? sporde pastor Ekberg, då hans hustru med en djup suck lade ifrån sig brevet.
- Jag tycker, att du allra första bör göra dig underrättad om, vem det är, som ämnar taga emot dem i sitt hus, svarade hustrun.
- Det är just vad jag skall göra, och lita på, min gumma, att jag skall kämpa mot villfarelsen, så länge jag har någon kraft i mig.
- Ja, och må Gud bistå dig. Jag har hört, att de där baptisterna skola vara alldeles förfärliga.
- Ja, värre än alla andra sekter tillsammans. Vart tänkte du gå, min gumma?
- Bara ned i trädgården.
- Det var präktigt. Om du får se August där nere, så säg honom, att han genast kommer hit upp.
Efter några få minuter inställde sig trädgårdsdrängen August å pastorsexpeditionen, där han stannade inför dörren med mössan i hand.
- Ville pastorn träffa mig? sporde drängen.
- Ja, jag ville tala med dig om en viktig sak. Vet du, vem det är här i församlingen, som ämnar låta två baptistpredikanter komma för att predika i sitt hus?
- Kan icke säga bestämt, men tror nästan det är snickaren Sjöberg, ty han har de senaste dagarne varit i Eby på arbete och lär där många gånger ha gått och hört ett par sådana. Han skall även ha påstått, att det ej skadade, om de där predikanterna också kommo till Bärnhult.
- Kunde just ana någonting sådant, inföll pastorn. Hör du, August, vad håller du på med i trädgården?
- Jag börja' just med att bära bort spröten från ärtlandet, när frun kom och sa' att jag skulle gå hit upp.
- Gå då ned och gör färdigt och »spröta» sedan i väg till snickaren Sjöberg och säg honom, att han går hit i morgon f. m. mellan kl. 10 och 11. Begriper du?
- Jaha då.
- Säg honom ock, att jag har något av vikt att samtala med honom om.
- Skall ske, herr pastorn, svarade August, satte mössan på huvudet och lommade ut.
